Aftonbladet – 13 februari 1840, sida 1

yta ör UV ER JE Va Ör ne ae denna summa. Kostnaderna tiil anskaffande af landshöfdingeresidens skulle säkerl:gen äfven blifva betydlig och troligen ej kunna erbållas under 400,000 R:dr. 40 proc. häraf till ränta och underhåll skulle redan upptaga nära hela åen summa, som förmäles i propositionen, och det vore då sannolikt, att denna summa ej på långt när komme att räcka till. Han afstyrkte derföre förslaget. Friherre Cederström (Andre Rid-. darh. Kanslist) talade äfven åtskilligt, och föreslog, att, i stället för Calmar läns delande i! tvenne; detta län skulle slås till de angränsande Linköpings län, nemligen norra delen till det förra och södra delen till det sednare. Remitterades till Statsutskottet. Till samma utskott remitterades äfven propositionen om anslag till myrors uttorkande på Gottland. Hr Ribbing, Bengt, förbehöll sig att till utskottet få ingifva ett förslag om användande af fångar och korrektionister till dessa arbetsföretag. , Den Kongl. skrifvelsen med öfverlemnande af Kommitteens förslag om hemmansklyfningen remitterades till Lagoch Ekonomiutskotten. Derefter föredrogs propositionen om löneförbättring för landtstaten. Åtskilliga landshöfdingar uppstego härvid och talade hvar för de sina. Hr von Hartmandsdorff ansåg de kronobetjente, som i följd af sina tjenstebefattningar nödvändigt måste bo på landet, ovilkorligen böra förses med boställen. Man kunde icke nu såsom vid en föregående riksdag säga att inga medel funnos för dessa löneförbättringar, då det vore en känd sak, att betydliga öfverskott vore att tillgå, af hvilka de kunde bestridas. Kongl. Maj:ts proposition meddelade väl, att nedsättning i skatterna kunde äga rum med 73,000 Rdr, som vore öfver, sedan de af Konungen be-. gärda behef vore fyllda; men ban trodde-det vara! vigtigare att få en sådan angelägenhet reglerad, än att se på en nedsättning i skatterna, som på annat sätt ändå måste ersättas. Hr von Rosen, Georg, förenade sig med Hr vonl! Hartmansdorff. Han för sin del kände icke landets tillgångar, han kände ej heller dess behof, men väl : kände han länsmännens. Innom Christianstads län funnes 24 länsmän, och af dessa hade, om ej hans minne bedrog honom, blott 3 boställen och de öfrige 400 Rdr i lön. Han hemställde hvad anspråk man väl kunde göra på ett nitiskt och samvetsgranpt skötande af tjenster, dem man lönade så illa. Ingen kunde bättre än en landshöfding bevittna svårigheten för dessa tjenstemän att lefva lofligt och lagligt. Hr Ribbing, Arved, instämde så mycket heldre i hvad de föregående talarne yttrat om nödvändigheten att förbättra länsmännens lönevilkor, som det härvid mindre vore fråga om länsmännens fördel, än om den delaf folket, med hvilken de omedelbart hafva att göra. Han kunde också ej underlåta att yttra sin förundran, att i den Kongl. propositionen endast finna, att tillgångar saknades för uppfyllandet af detta vigtiga kraf, då j han trodde att anslag blifvit begärda för vida mindre angelägna behof än detta, och citerade deriblånd, att regeringen föreslagit nya pensioner för generaler och amiraler. Att sätta länsmännen på svältsystem vore ett sätt att få dem endast att söka efterrof. Talaren önskade likväl, i fall någon förhöjning komme i fråga, att ackorder om dessa tjenster måtte framdeles kunna förekommas, och att det vore önskvärdt att någon lämplig examen för dessa tjenstemän bestämdes på sätt det för flere år sedan förordnade serskilda Utskottet föreslagit. — Grefve Ankarsvärd förenade sig med Hr Ribbing. Grefve Posse Fredrik instämde med Hrr von Hartmansdorff och von Rosn om behofvet af boställen för kronobetjenter på landet och förbättring af länsmännens löneviikor. Grefven föreslog dessutom att äfven Jandsfiskalerne antingen måtte förses med lö ner, eller ock dessa tjenster indragas. Det vore orimligt att hafva tjenstemän, som blott skulle lefva på böter. H. Ex. Grefve Lövenhjelm Gustaf erinrade, att han vid flere föregående riksdagar förordat löneförbättring för länsmånnen. Amnet vore vigtigare än dessa aktningsvärda och vigtiga tjenstemäns låga rang tyckes utvisa. Och sättet på hvilket de utöfva sin tjenstebefattning hade blifvit mera; maktpåliggende i samma mån som civilisatisnen hade fört oss ifrån det fordna patriarkaliska förbållandet. Det är — mine Herrar på länsmannen yttrade talaren — asom statens bestånd j ytterst hvilar. Detta tyckes kanske vara nog mycket sagdt, men man bör komma ihåg att statens bestånd hvilsede på samhällsordningens vidmakthållande, och sambällsordningens helgd hvilsr i sista hand på länsmänner. H. Ex. förenade sig derföre med de Talare, som föreslagit förbättring i länsmännens Jlönevilkor. Hr Berganstråle likaså. De som bott på landet bade bäst varit i tillfälle vitsjorda huru svagt sflönade desse tjenstamän på lanI det äro, och likväl utgjorde de första länken i samhällsmachinen. Sedligheten eller osedligheten bland folket berodde i icke ringa grad på sättet, huru de skötte sina tjenster. Friherre von Krarmer föres og att äfven Länsvotarien måtte uppföras på stat. — Propositionen remitterades till StatsUtskottet, I dit äfvenledes propositionen om kronbemmanet Karlebys angelående till bostälie åt kronofogden i Wadsbo fögdari remitterades. . I Nu förekom till föredragning den Kongl skrifI velsen med öfverlemnande af kommitterades öfver allmänna fattigvården betänkande. Hr Dalman W. F. uppläste ett skriftligt anförande bvari han med stöd af 89 R. F, och 54 Riksd O:d. jemförda med 87 8 Reg. F. anmärkte såsom oformligt och stridande emot grundlagen, att detta ämne icke kommit till Ständerna i skepnad af en Kongl. proposition. Den citerade 89 i Reg. F. stadgaI de uttryckligt buru tillgå skulle då Konungen ville öfverlemna åt Riksens Ständer att gemensemt med bonom efgöra något som rörde rikets allmänÅna styrelse, nemligen att ärendet då skulle behandlas såsom en flagfråga. I dåvlika fordrades ovilkorligen en kunglig proposition, åtföljd af Stäts