Aftonbladet – 12 februari 1840, sida 2

Felix får dottern och öfverstern, den lätt upptäckta brefskrifvaren, blir af den tacksamma frun belönad med ett betydelsefullt smålsende, som håde gör omärklig aden första skrynklan på den älskades egen kind, och fö:jagar alla sådana från den trogna celadonens pina. Den lilla pjesen är en obetydlighet i alla afseenden. Några få situationer i fru Gentillys roll, der hon håller konselj med sin rådgifvare, äro ämnade att gifva stycket dess enda relief, genom den talang en skådespelerska häri möjligen kan inlägga. Fru Eriksson gör också verkligen någonting deraf, och tillvinner pjesen oskyldigt en och annan bifallsyttring. Vore det ondt i att en hundrasjua funnes för dylika rådgifvere som för andra? 0. 0.