Aftonbladet – 11 februari 1840, sida 1

ANGÅENDE HUSVISITATIONS-UPETRÄDET I GÖTHEBORG. Läsaren torde erinra sig, att ibland de omständigheter, som hafva sammanhang med det bekanta uppträdet i Götheborg i anledning af khurvisitetionen hos Handlanden Röhss, förekommer en anklagelse af handlanden Bergström, ett en artilleripatrull, anförd af Hr Moajoren Kaut Bildt med våld brutit sig in i Bergströms hus medelst den låsta portens uppstötande, samt med fälld bajonett der gått på några personer, sor. tagit sin tillflyt dit, för att ej blifva raissbandlade eller massakrerade af patrulien då de ej kunde komma undan denna på gatan, samt att en artillerist inne i förstugan med fäll bajonett anfallit Hr Bergström sjelf och, oaktadt denne underrättat. honom att han vore husvärden, länge kämpat att stöta bajonetten i honom, samt slutligen äfven gifvit honom ett styrg, som, efter läkares intyg, endast hade behöft intränga ls:dels tum djupare, för att ovilkorligt medföra döden. och äfven troligen hade gjort det, om ej Bergström sjelf förmått emotstå den första häftigheten af stöten. En anklagelse om ett så groft våld, hufvuåsakligen riktad mot befälhafvaren för patrullen och åtföljd af uppgifter, hvilka, så länge de voro ovederlagda, äfven måste i hög grad kompromittera honom, föranledde oss att yttra nå gon nyfikenhet att få se Jär Bildts fö:klering. Vi hafva nu fått del dersf, och finne red stor ledsnad, att Hr Majoren Bildt icke ens försökt att vederlägga någon enda af handlanden Bergströms angifvelser, mer än den, att hen skulle efteråt med drickspenningar uppmuntrat den artilleristen, som anföll Bergström. MDeremot har Hr Majoren afgifvit en lång förklaring öfver detta hendlingssätt för tillfället, hvilken vwvi 3nse oss böra till dess hufvudsakliga innehåll meddela, utbedjande oss, att vid en och annan punkt deri få fästa läsarens uppmärksamhet. a Vid ett så kalladt folkupplopp, hvilket, i likbet med det ifrågavarande, måste med beväpned styrka afstyras, är det omöjligt, att bland individerne urskilja de endast nyfikne åskådarme från de brottslige verkställarne. Man måste således antega tvenne mot hvarandra, med stridiga intressen, upptrildande korporationer: ordningens vidmakthältare som enligt pligt måste våga allt för att hålla lagen i helgd, och folkmassan, blandning af nyfikne, som icke mer än verkeligen brottslige åtlydt anmaningen att aflägsna sig, och lagbrytare, som vanligen handla efter ingifvelser, som för ögonblicket meddelas af missledande, egennyttiga afsigter. Många af våldsverkarne veta ofta icke för hvems räkning de egentligen utsätta sitt framtida väl, och måhända äfven lif. De betänka icke, att de blifva mer brottslige i den mån de med ohörsamhet emottagit de styrandes varmingar och befallningar, att skingra sig och upphöra med oljud, buller och våldsverkan och andra olofliga företag. Den allmänna anda som röjer sig hos folket, måste bestämma de ordningsbållandes handlingssätt, utan att det bör kunna antagas som tillbörligt eller rimligt, att en eller annan, möjligen icke brettslig, som, till straff för sin nyfikenhet, får dela der brottsliges öde, skulle kunna enskildt ställa individer af verkställande makten till ansvarighet eller yrka deras bestraffning, såvida det icke derjemie kan bevisas, att en ordningshållande kaft till upp