Aftonbladet – 11 februari 1840, sida 1

—LKti—— — På fru Enboms benificespektakel i går aftons var fullt hus. Gäcks Armide är och förblifver ett ypperligt konstverk i den pathetiska stilen, af en i allmänhet bögst dramavisk karakter, och med mästerligt utarbetade detaljer, ehuru den såsom opera kanske icke är alldeles fri från någonting långsträckt och tröttande. Dess uppsättning på vår tester, hvad sångpersonalen beträffar, är imedlertid sadan, att dess effekt omöjligen kan bli hvad den borde vara, och att i många fall knappast de wmodestaste anspråk kunna finna sig belåtna. Fru Enbom sjelf, för hvars sånglynne och resurser denna opera lämpar sig bättre än någon, utförde dock i synnerhet vissa partier ganska förtjenstfullt. Hr Lindström höresälfven ännu alitid med intresse och tillfredsställelse; i sina mera affektfulla scener sjöng ban med en värma, er ungdomlighet, som vid bans år verkligen är beundransvärd, och han bar dertill förtjensten, att alltid sjunga rent och säkert. För öfrigt gick demonernas dans efter konstens reglor oklanderligt, så när som på att en och annan fackla oförvarandes tappades i golfvet. Det slutliga eldregnet lyckades äfven fullkomligt och ådrog sig högljudda uttryck af publikens asympathier,. Efter operans slut blef fru Erbom vederbörligen framropad; det dröjde både länge och väl, slutligen gick likväl ridån upp. Ett tjockt töcken af qvarlemnad rök efter de afbrända fyrverkeripjeserna utbredde sig dervid från scenen öfver hela salongen, så att man icke kunde se band för sig. Också är det oss omöjligt att söga, om Armide verkligen framträdde på seenen i denna förfärliga dunstkrets, som hon likväl tyekes endast behöft svänga sitt trollspö, för att skingra. Publiken tog imedlertid på god tro sådant för gilvet, om man så får uttyda de flerfaldiga hurrarop, som härpå följde. Före Armide gafs n liten ny enakts-komedi, aRådgifvaren, hvartill vi återkomma, Och spektaklet börjades med en ovverture af Herold, hvilken på sin höjd kunde ega något intresse såsom en den fullkomligaste kontrast till den påföljande gamla klassiska och redbara musiken.