Aftonbladet – 10 februari 1840, sida 2

, OotUilarle inkomsterna, och nhvika behojf genom beI villningen böra fyllas. En hvar, som i denna ordning läser dessa ord, måste genast finna, att här icke göres någon inskränkning i Ständernas allena utöfning af beskattningsrätten (se 57) eller i dereag rätt att beI trakta och afse Statsverkets tillstånd ialla dess delar (5 58), och att här endast föreskrifves formen, hvai regeringens framställning bör görss, om S:atsI verkets behof. Här lemnas nemligen den bestämda föreskriften, att det är Konurgamsktes, som vid Ständernas sammanträde bör hafva låtit utarbeta berättelsen om Statsverkets atillstårnd, samt fremställningen om hvad Staten akantarfyan. Det är regeringen, som bör uppgifva, hvad de cordinarie inkomsterna, utgjort ech hvad derutöfver beI höfves,, och det är detta abehof, som gencm bevillningen bör fylles. Men at en sådan ordning för de begge statsmakternas verksahet skulle innebära en icskränkning i Ständernas :ättighet att allena utöfva beskattningsrätten, dentill finnes oj ringoste anledning. I fall något sådant åsyfiades, skulle ju en tillsats af några ord vara tillräcklig, jett här antyda någon sådan inskränknins, eller att tillerkänra Konungen andel i beskattningsrätten, hvad de ordinarie inkomsterna anpick. Men något sådant finnes ej, och att i denna , mer än i någon annan, som rörer Statsskicket, grundlagstiftaren skulle ämnat gifra vårt skatteväsende en Chinesisk stabilitet, så att de ordinsrie skatterna i all verldens tid skulle blifva desamma, låter sig väl icke tänkas. 60. Till dessa sednare :nemligen bevillningen) räknas Sjöoch La.dttullen samt sccissfgifterna, Postmedler, Charte-sigillate sfgiften, Husbehofsbrärnerimedlen, samt bved Rike:s Ständer dessutom serskildt hvarje Riksdag geuom bevillning sig åtaga.n Här finner man således ett förtydligande på hvad i 59 menas med bevillningar, hvilket, utan ringaste syftning till inskränkning i Stärdernas allena utöfning af Svenska folkets rätt csti sig besksttap, synbarligen åsyftar att betagsa konungsmakten dess intill år 4809 utöfvade sjelftagna rättighet att bestämma dessa bevillningsrs belopp. Regeringen hade nemligen godtyckligt stadgat tu!ltaxor, peosttaxor, stämplsdt-poppers-afgift m. m., och det var detta, som i Regeringsformen skulle förekeommas för framtiden. Derföre rubricereades de serskilda bevillningarna, enligt då entagna benämningar, och derföre innehåller vidare samma : Ej må några allmänna afgif.er, sf hvad namn och bskaffenhet som heidst, utan Rikets Ständers samtycke, kunna förhöjas, stora sjötullen å inkom manda och utgäende spanmål allena undantagen., Då man således tänker sig regeringsformen såsom den Akt, hvilken bestämmer statsmakternas inbördes förbåtlanden till hvarandra och till petionen, kan ej, eniigt Sverskt språkbruk, den rirgaste anledning sökes i dessa till nigen irskränknivg i Rikets Ständers rätt, att bes utses engående ialla skatter, dessa vare sig så kallzde ordiner:e eller extraordinarie, ech all den rimliga utsträckning man synes kunna gifva ät den I 8 59 uppställda skilpbed emellan ordinarie statsir:omst vch bevillningar, skulle vara, att lagstiftaren derigerom sökt nediagga i lsgen en garaeti för nationen, att degsa ordinarie skatter, hvilka, qvarstående ifrån äldre tider, i de flesta fall drabba enskilda folkklasser, icke skulle förhöjas, samt ett Ständerna endast genom bevillningar, som gronda eig på likhet i sky!digheter för alla medborgareklasser, för fremtiden skulle fylla de öfverstigands behofven. Att lagstifiaren deremot skulle isyftat, att förbindra all förbättring af ett gammalt och bristfälligt beskattningssystem, är så mot allt sundt förnuft, att det väl ej beköfver vederläggning; och att regeringen skulle vara den makt, som i detta sfseende ytterligare borde ega ett bämmande irflytande, är om möjligt ännu otimligsre. Det bör ej beller undgå uppmärksamhbeter, att hvarje tolknirg uf 6 59 och 60, i den erda, att regeringen äfven egde andel i folkets baskattnirgsrätt, skulle alldeles uppbäfva all betydelse af de öfriga efterföljande SS, som närmare bestämma galtet för denna rättighets utöfning af Rikets Ständer allena. S 64. Regeringsformen stadger uttryckligen, att så väl dessa aRikets, så kallede waordinarie statsmedel och inkomster,, som hved på sätt omförmäldt är, under namn af extraordinsrie utlegor eller bevillningar till Statsverket af Rikets Stånder anslås, vare under Konungens disposition, att till de af Rikas Ständer pröfvode bekof och efter den upprättade staten anordnas, vidare: . 6 635. Dessa medel (således äfven de aordinarie,), må icke arnorlunda användes än fastställdt blifvit; varande StatsRådets ledamöter ensveriga, om de låta afvikelse derifrån ega tum, uten att till protokollet föreställning deremot göra, semtanföra, hvad Rikets Ständer i denna del förordnat etc. Jag frågar nu. om en sådan tenkeföljd vore möjlig, derest Rikets Ständers beslutenderätt srgående de ordinarie skettemedlen icke vore pifsen. Huruw skulle då Stärdernas förordnanden, om medlens disposition kusna utgöra lag för regeringsmakten? Huru skulle Kovurgsns dispositiorsratt kurna ipskränkas 1jHl hvad af Rikets Stänster anslås, om det vore ät honom lemnadt, att Jåta uppbära skatter, som Rikets Ständer arsett sig icke vidsre böra förordna? Hvzd betydelso tkulle de cprofvade bebofvera och den cupprättede stater ega, om Konungen hade rättigber att förhindra Rikets Ständer afekaffa skatter, som för dessa abehof icke tarfvades, och i astaten icke inberäknats? Skulle väl ens något förnuftigt skäl kunna finnes, tillnyttan eller nödvändigheten af en sådar, iregerirgens händer lemnad rätt, då Statsverket alltid måne 2nses bafva fått anstagna för sina behbof de summor, som tarfves, och i intet fall ken dispenera ardra, än de som Rikets Ständer arslagit? Jag kan åtminstone icke tänka mig niget större bevis på regervingsmektens sjelfrådighet, än om den med så tydliga föreskrifter för sin dispositionsrätt och så bestämdt uppdrag för Kikets Ständer att allena utöfva beskattningsrätten, skulle söka binåra lindripgen i folkets, efter ojempa fördelningsrueder och ensidiga förbållanden qvarstöende gemla beskattningar; och jeg bör således ej befara, att en sådsn inkräktning nå naticnens vätt skulle för