Aftonbladet – 8 februari 1840, sida 2

ME VECYVR WIR on Vg PJ RK LITTERATUR. Törnrosens bok. aImperial oktav upplagen. Andra artikeln. aUnder koppets träd,, ett kort och obetydligt stycke, utgör för sig intet helt. utan är egentligen endast en öfvergårgslänk mellan det föregående aSemirawis, och det efterföljande cFerrando Bruno, Hr Furumo berättar hurusem han en otreflig höstdag hade sutit updar boppets träd; han ville sjunga, men teg. Och han var aförsänkt i sörjande mod, öfver Nivysnnes öde. Då kom en mun till honom ock rate gare! ... du vill känna upphofvet, upphöivänusr upphof, ty du är icke nöjd med dat, som kallas det första, utan som är det första. Nåväll vill du lyssna på sången om honem, som sjönk i hafvet? Bruno sänkte sitt hufvud i Adries vågor, för att svalka sig i hafvet, ty också han brann att få veta om upphofvet.... Glöm då för en tid Ninyannre och alla det åldriga Osterlandets taflor! låt Vesterländerna visa dig rågot! Då hade mannen berättat honom det som följer. aFerrando Bruno, beter denna historie. Den är dramaliserad i bunden stil. Scenen är förlagd i andeverlden. Ferrando har i lifstiden varit en ung Italiensk fursteson. Fostrad med visdomsinga af store klerker,, her ban från sina tidigaste år haft en brinnande lust att, aförsänkt i hieroglyfers bok,, forska uti filosofien och i skarp och fast begrundning, söka Gud. Han har slutligen trott sig finna en afbild på jorden af detta höga urväsen uti en viss Fanaria Ghismonda Donelscaldi, Venezias ros ur hafsblå vågor sprungen,, och denna Ghismonda bar blifvit hans. Men då han icke desto raindre allt vidare fortsatt sitt gamla studerande och bokbläddrande, har det gått bonom som det gått mången läskarl före och efter honom, ati nemligen den sköna venetiansken gifvit den stränga troheten på biten och en vacker sommarnatt låtit öfverraska sig i ett brottsligt rendex-vous. Bruno har då låtit asin stiletts blåa vdd taga sin djupa, heta rubingrift neri Ghismondas barm. Dermed var förrädarinnans process i korthet gjord; men Brunos sinne och spekulation hafva efter denna händelse fått en alldeles förändrad riktning, hen bar trowt sig hafva funnit, att cden verldsomfarna sagan om det goda blott är luft,, ett askum, som ej i längden mättar,, och att aGud är ieke der, som är, Han har icke börför upphört att söka en curgestalt för den gestalt, svm bedragit honor, men det är ieke mera denna ehvita, förföriska dunst, som gycklar om en Gud, utan akraften och sanningen, som är saten. Under dessa mörka grubblerier bar han sist en aftonstund, för att svalka sitt brinnande väsen, kastat sig.i Adriatiska hafvet och adoppat. ner i vattnet det dystra hulvudets dimma. Hvad sedan: följt, vet ban icke sjelf, men befinner sig nu, då han vaknar upp till medvetande, uti. andarpas land, i om herrlig dal land rosor och heliga popplar. Den förste han här träffar, är en ande, Ariel, den han genast med djerf gamblick. frågar an, hvar ban skall finna Satan. Ariel blir vid detta ord slagen af len hemsk förfäran och befaller Bruno vika däI dan, såsom em pestswittad, kommen att orena iden heliga trakten. Bruno förnyar sitt spörjsI mål, och bönfaller, att han åtminstone må säga honom, till hans tröst, om Satan verkligen fn;Ines. Men anden manar honom obevekligt att gå derifrån; han besvärjer honom med dessa ord;