Aftonbladet – 7 februari 1840, sida 2

xustlorsvaret, hvarvid, så att säga, icke det ringaste blifvit åtgjordt, förrän inemot riks, dagsåret, under det att i Carlskrona fortfarande a) linieskeppsbyggnad medtog nybyggnadsanslagen ; ,den oväntade händelsen, att, efter en stort tilltagen plan, en fästning byggdes midt inutilandet m. m.; allt detta vållade, att Ständerne anI sågo sig böra hos Konungen göra en föreställ( ning com nödvändigheten, attrikets stridskrafter måtte användas på det för landet mest gagneliga och tillika minst betungande sätts. I den skrifvelse, som derom af Ständerna bes!utades, förklarade Rikets Stander asig anse rikets ekonomiska ställn ng icke medgifva någon tillökning, utan påkalla under freden minskning uti statsbidragen,, och de anhöllo: cAtt Konungen täcktes så organisera rikets landtoch sjöförsvar, att derigenom, under minsta möjliga uppoffring, från nationens sida, t fredstid, ctt kraftfullt motstånd måtte beredas, i händelse af ett fientligt anfall; hvarjemte, och då Syverges atrygghet numera, dels genom redan vidtaone försvarsanstalter och dels genom föreningen med Norge blifvit väsendtligen försäkrad, samt ett kraftigt understöd, i händelse af krig, åt riket beredta; Rikets Ständer yttrade den uvnderdåniga önskan, aatt vid armåens organisation Konungen mätte vara öfvertygad derom, att svenska folket, för fattigt att täfla med rikare nationer i underhållande af en stor, stående armå, vill och skall, genom en allmän beväpning, bidraga till försvaret af sina landamären, samt att vid flottans organisation Kongl. Maj:t täcktes taga i nådiet betraktande de fördelar våra kuster erbjuda, så välj afseende på mindre fartygs hastiga uppbyggande, som på deras bemannande med sjövandt folk. Betraktar man närmare dessa ord, finner man derigenom antydt: att det är på beväringssystemels utveckling, på kustoch skärgårdsförsvarel, på en mindre kostsam fredsorganisalion och en krigsorganisation, hvilken gundade sig på en allmän beväpning, som Rikets Ständer, för deras del, ansågo rikets försvar böra grundas; och sjelfva det enkla, outvecklade sätt, hvarpå Ständerna uttryckte sig till sin Konung, hvilken, på sätt vi nämnt, nationen gerna anser såsom högste ledaren af detta försvar, synes hafva bort öka värdet af deras mening. Att å deras sida ingå i specialiteterna, hade åtminstone ännu då varit mindre granvulaga. Besinuzs vidare tidpunkten för skrifvelsen, då just beslutet om en ministerstyrelse emutsågs; egnas ringaste motsvarighet till dit förtroende, nauonecs representanter i slutet af densamma yttrade sig bysa, uatt Konungen sjelt häst och säkrast kan bedöma medlen, att så ordna rikets stridskrafter, att de på en gång bidraga till landets försvar och folkets trefoad,; då måste man förvånas öfver, att Regermgen icke deraf funnit sig uppmanad, satt framlägga för Rikets Ständers granskning något forslag till eu sparsanmare fredsfot, någon uppgift på de stridskrafter, de proportioner mellan serskilda vepen, det befästningssystem, de anordningar för flottan och kustförsvaret, som till rikets säkerhet måste utgöra grundvalarne för en fullständig krigsfot; att icke något meddelande skedde af verkliga förhållandet med Norges deltagande i begge rikenas gemensamma försvar, hvilket är så vigtigt för svenska nationen att känna. Ja! att icke en gång den ofvannämnde, år 1310 begärda planen för Indelningsverkets förändrande och förbättrande ännu blifvit för Ständerva framlagd. Denna obenägenbet, Regeringen visat, alt med nationens representanter öfverenskomma om grunderna för nalional!försvaret, hvilket ämne likväl för dess egen styrka och säkerhet vore så vigtist att med dem afgöra, är så mycket oförklarligare —, Ständernpas förmåga, att bedöma Regeringens propositioner i denna del må nu anses huru ringa som helst — som öfverensstämmelsen emellan statsmak— terna ju är vilkoret, icke endast för de behötn lige medlens anskaffande uvcer tredstillståndet, utan äfven för möjligheten, at påräkna det förtroende hvilket, i händelse at ett krig, ensamt är i stånd att betrygga Regeringen om nationens benägenhet att göra de stora uppoffripgar, ett sådant måste utkräfva. 1823 års Ständer förklarade bestämdt, vid 3:e Hufvudtitelns (anslaget för försvarsverket) reglering, sin önskan, catt de då snvisade tillgångar borde blifva till ändamålen använde på det sätt, som, med afseende på nationens ställning och knappa tillgångar, kunde pröfvas ledande till försvarsanstalternas upprätthållande och förstärkning, samt möjligaste ivskränknving i kosinaderna, och yrkade, natt Konungen måtte täckas, for hvad i en eler annan del af den militära omfattningen i öfrigt kunde finnas nödigt, söka tillgång inom de redan varande anslagenn. Om sedan denna tid regeriogen, genom sina anSträvgningar vid 1828—1830 årens riksdag, hvilkas påkostande beskaffenhet den bast sjelf torde vara i tillfälle att känva, kunnat förmå Rikets Ständer, för ögonblicket ingå med sig i det, för grunclagen lika främmande, som i sig sjelf orimliga systemet, att midt under fredens lugn bevilja Extra ordinära anslag utöfver de redan naticnens krafter öfverstigonde crginära statsanslagen och indelningsverkets kostnader, för ändamål, som alldeles icke hafva någon tillfällig, LE