Aftonbladet – 7 februari 1840, sida 2

om inrättandet af fria statsförfattningar, segrade öfver Napoleons omättliga eröfringslust. Sven, skarne, om de ock icke ännu kunde återtaga samma hufvudroll i striden för den borgerliga emancipationen, som för kyrkoreformationen, och om ock det skönaste tillfälle för dem gick förloradt, att återkalla fordna minnen till sima gamla segerslitna fanor, delade likväl segrens åra, framgångens fördelar, och öfverlemnade sig, måhända med alltför oförsigtig trygghet, till dagens förhoppningar. Att nu granska de afvikelser Ifrån lagar och Ständers beslut, som då gjordes af styrelsen vid försvarsverkets allmänna förvaltning, skulle vara ändamålslöst: heldst vi komma (att i korthet vidröra dessa ämnen vid återblicI ken på de begge serskilda förvaltningarna; och vi öfvergå derföre till Ständernas handlingar efIter den vunna friden. I 1815 års riksdag var den, som hade att vänta meddelanden af regeringen, i alla de grenar af lagstiftningen, hvari Rikets Ständer åren 1809 och 1810 begart undersökningar och förberedande åtgärder. Tbland dessa var, på sätt vi redan sett, äfven den, med anledning af grundskatternas tryckande beskaffenhet så högst vigtiga frågan om hvilka cändringar och förbättringar, som i det varande Indelningsverket kunde finnas nödiga; men allt utlåtande derom ifrån regeringen uteblef, och till den af Ständerna yrkade aplan, förmärktes intet spår. Icke heller meddelades Ständerna något förslag till krigsla garnes förbättrande; regeringen bade endast lindrat extrajudiciella bestraffoingssättet. Nu hade afven det lyckliga förhållande inträffat, att händelsernas utveckling fört till en politisk förening emellan Nordens begge riken. Svenska nationen hade redan år 1809 genom thronföljarevalet sökt för framtiden rikta sin regerings poliuik på denna stora angelägenhet; och ehuru utförandet icke blef den ädle furstes lott, som sannolikt eljest skulle lyckats att i denna förening ingjuta en innerlig samhällsanda, utan att derföre uppoffra någotdera folkets fördelar, blef det dock en följd af det en gång gifna intrycket, att Sveriges framtid måste på ett eller annat sätt förenas med Norges. Sveiiges naturliga bemödanden blefvo, att genom begagnande af sin ställning till det i strid invecklade östra och vestra Europa, tillkämpa sig rättigheten att ifrån Danmarks öfverherrskap skilja detta, mer än man ännu synes tro, betydande land. Norges åter, under stridens osäkerhet lemnadt åt sig sjelf, måste blifva, att i sitt materiella armod stödja sig på folkets moraliska och intellektuella! krafter, samt tillskapa ett statsskick, som erbjöd sjelfständighet och frihet. Det tillhör ej föremålet för detta vårt arbete, att här yttra oss uti tvisten om 18i2 års politik, eller att fälla nål) got omdöme om sjelfva sättet för föreningens tillvägebringande, hvarken ur den falska synpurkt, som är så kär för den råare nationalstolt-; heten, att Norge var eröfradt; eller uv den likal. småaktiga, att det ej hade kunnat blifva det.): Vi vilje, för att ställa oss på den punkt, att) våra läsare måtte kunna bedöma riktigheten af våra öfriga åsigter angående försvarsangelägenheterna, endast yttra: att likasom en, emot hela Europas dåvarande intresse stridande, öppen öfvergång till Franska systemet skulle hafva förstört vår ekonomiska välfärd och gjort hvarje tanka på förening med Norge omöjlig, utan att derföre betrygga oss om Finlands återbekommande; lika så svagt och obetärksamt det synes, att utan detta sista slägtlands omedelbara återbekommande, fästa våra öden vid når naturligaste fiendes framgång, blotta vårt eget land på kärnan af dess försvarare, och sålunda sätta nationens framtid på ett enda kort, då Napoleon, segrande, alltid skulle förmått att understödja t Danmarks och Norges samtida anfallsföretag; likall så säkert är det, att Norge aldrig kunnat underdc 1814 års kampanj intagas, och att ännu ett års kampanj skulle hafva förstört begge folkens välstånd, lemnat utgången beroende af andra makters politik, och kanske för alltid tillintetgjort begge ikenas sjelfständighet. Men, på sätt vi redan yttrat: Svenska och Norska nationerna ll verkade efter en högre plan, som leder folkensli öden, i den riktning, hvilken vi hoppas en gångl skall medgifva den fastare förening, som hkvals endast de borgerliga och politiska friheternas geIk mensamma utbildning kan göra för dem begge f önskvärd. 1 Rikets Ständer hade väl efter denna hoppful-lr la katastrof år 1815 bordt kunna vänta sig, alt f någon allmän plan för rikets försvarsverk, grun-c dad på de förhållanden som Norges medverkan t måste medföra, skulle Ständerna föreläggas; men!s då organisationen af Norges stridskrafter borde!s l t 1 C S J r S KLARA KR ee — AV — — — MH MM AM blifva föremål för 1815 års Storthing, kan man; ej undra på, att Ständerna icke funno sig befogade att erinra derom, när regeringen icke sjelf ansett nödigt att något dervid åtgöra, Vid 1818 års riksdag väntade man således att få se planen. Men allt hvad till Rikets Ständer då meddelades, utvisade blott en hop partiella arrangementer med landt-armåen, hvilka vi på silt rätta ställe skola omnämna, och ingenting ä a I 192 GA COLA JKNaaoo la fe