Aftonbladet – 6 februari 1840, sida 2

RV et OMR MM ÖT GORT VAR ER BFL segrat folket, kan hon ej bevisa det segrarens ädelmod. Det är denna ställning Lamennais i sitt företal vidrört, och i naturligt sammanhang dermed den bekanta frågan, huruvida konungen skall både regera och styra, eller regera, men icke styra. Här bafva vi således frågan om allenastyrslsen,, detta monarkismens symbolum, lika of:ttligt för tankan, som teologernas lära om treenigheten, men så mycket svårare, som det ej är föremål för blotta tron, utan måste tillämpas i handlingar. Det är klart, att om man ej äger annan kunskap om grundlagens och 4809 års lagstiftares mening, än den en fiyktig och rapsodistisk genomläsning medför, så insnärjes man lätt af detta symbolem, hvilket devusmanget stödjer på de bekanta uttryckeno: aKonungen äger att allena styra rikete, oeh dHans gerningar vare från allt åtal fredade. Man tvingas då att antingen stödja sig på blotta orimligheten deri, att en enda, af stumpen beställd person skulle blifvit herre öfver ett, enligt lag, af ålder fritt folk, ellar ock erkänna enväldet rätt fram och afäga sig allannan säker utväg till rättelse af en förderflig styrelse, än revolutionen eller regentecs sfsättning. Gör man sig deremot bättre reda för grundlagens innehåll och dess stiftares motiver och syften, så beböfver man icke annorstädes söka bevisen mot orimligheten i det piståandet, att en enda person allena skulle äga att styra riket och att Svenska folket skulle hafva råkat under enväldet. Man finner då positiva bevis derpå, att lagstiftaren, så väl som grundlagen, tydligen velat och vill, att Sverige skall styras så, som dess invånare: sjelfve bestämma — en princip, den hvar och en finner helt naturlig för hvarje land, som befinner sig i jemehöjd med eiviliserade nationers bildning — samt att icke denna princip, utan blott formea för dess tillämpning, gjort lagstiftarea något bryderi. Detta bryderi uppkouw blott deraf, att då 4809 års män avsågo det klokast att bibehålla konuoganamnet med dess attributer, ärfilighet och majestät, vådorna af dessa miste förebyggas, utan att sjelfva ssken i verldens ögon alldeles tillintetgjordes. Utom alla expedienter aft folkets deltagande i lagstifiningen, dess rätt att sjelf bestämma skatterna och dessas arvändarde m. m., nedlade man i grundlagen den allmänna grundsats, att: Konungen väl skulle allena styra, men att folket genom: sina ombud skulle; så höfviskt det någonsin kunde låta sig göra, bestämma styrelsepersonalen. Någon tvist om hvilken i vårt lend egentligen bör styra, d.. v. s. i högsta isstansen bestämma lagstiltningens och administrationens gång, kan således blott genom okunnighet eller missförstånd uppkomma, och allt hvad man emot 2809 :irs lag-stiftars kunde anmärka, rör derföre ieke principen, den de bvarken i grundlsgen eiler dass motiver döljt, utan blott medlen för dess vid-makthållande. I afseende på dessa kan man visserligen anmärka, att stindsfördelningens bibehållande inom representationen lagt siora hinder i vägen för landets rätt, att i verkligheten: blifva styrdt efter nationella. och icke efter främmande eller individuella åsigter; men riksdagsförbandlingarne 4809 visa, att lagstiftarne icke heller ansågo denna ståndslfördelning nyttig, ehuru de tilltrodde hennes kraft att kunna gifva verkställighet åt nationens åsigt om styselsepersonalen, och tillvägabringa en representationsförändring. Inietdera bar den imedlertid ännu förmått, och derna svaghet på ena sidan, motsvarad på den andra af bofvets och aristokratiens verkliga eller låtsade tro på Konungens personliga herravälde öfver folket och iogarne, har derföre sminirgom först genem handling och. sedermera genom öppna ytvtiranden och sofistisk polemik till dessa bandlingars rättfärdigande, utbildat uttryeken cHonunger äger allena styra riket och hans gerningar vare mot allt åtel fredadsp, till ett slags devuemengets symbolum, hvarur detta söker bärleda den besynnerliga satser, att Korungens vilja skulle kunna vara oberoende af folkets, efter hvilken likväl grundlagstiftaren velat, att den skall rätta sig, och Konungens majestät högre än Folkets, hvilket det skell föreställa. Genom det bedröfliga bemödandet att tänja och sträcka majestätsmanteln, för att med dess: helighet omslöja konseljen, fick dem, som bes kant är, en svir refva, men den blinde botas icke dermed, att han stundom faller i gropen, och tvisten om betydelsen af aoHena styra koromer derföre sammolikt att ännu då ech då spöka i Sverige, så framt icke en tydlig och med grundlagens anda öfverensstämmande förklaring derat gifves vid denna Riksdag — nu eller aldrig. Vi hafva derföre enskildt trott oss höra fästa vppmärksamheten äfven på dem del af Lamennais skrift, som angar denna ivist, e— medan den med mycken klarhet utreder till hvilken orimlighet liran om alenastyrekson 1eder, samt att den fullkomligt tillintetgör fölkats konstitutionella rätt att sjell bålla hand öfver sinn snselägenhetes Vi skole derföre låta nås