Aftonbladet – 3 februari 1840, sida 1

TROR TES ARNES EAT STRAUSS STOUKHOLM den 3 Februari. SVENSKA FOLKET har aldrig befunnit sig uti en ställning, sådan som. nu. Någon har myligen sagt, att det ej sett sig uti en så vigtlig och afgörande opposition sedan 1809. Men år 1809 eger ingenting att ställa upp till motstycke, emot 1840. Svea Rikes ständer sågo år 1809 en förfärlig händelse tätt bakom sig. Flytande nästan som på vraket efter ett skeppsbrott, måste de äonu blicka omkring sig med ögon, hvaruti far hågor afspeglade sig: den Statsförfattning, som de skapade lade fröen till fäderneslandets frihet och räddning, men detta skapareverk kunde ej undvika att bära många spår af den hast, hvarmed det måste utföras: måhända ock några märken af fruktan, som gjorde, att man i vissa fall ställde sig på grundvalen af endast nåd, der man hade att stå på rätt. Också besutonationens ombud i massa år 1809 ganska liten, om någon, vana, att behandla allmänna ärenden. Några få ledare afgjorde allt. Må vi aldrig upphöra att tacka dem för Hvad de uträttade; men må vi tillika minnas, att 1809 års verk var endast halfgjoråt. Innevarande representation eger deremot skatten af stora erfarenheter från förflutna talrika riksmöten: den räknar bland sina medlemmar män, som pröfvat krafterna i otaliga debatter, förvärfvat sig hög parlamentarisk talang, och till den mogna kunskapen om landets ställning läggs vilja och mod att göra sin kunskap fruktbringande. Men — skall man fråga — hafva då icke förflutna riksdagar, från 4812 till 1835, att uppvisa en lika rikedom af värdiga representanter? Må vara, Men tankarne och viljorna hafva varit splittrade förr. Nu visa de sig sammanstämmande till en grad, som förvånat äfven de mest förhoppningsfulla i landet. Det är vid undret af denna enighet bland sina ombud som Svenska folket reser sig, för att lyssna och betrakta. Ar 1840 finnes intet hufvud i Sverige, som icke tänker på riksdagens handlingar. Intressena hafva förr varit många; nu är det ett. Ett hemligt snille — som intet annat är, än försynens i tiden verkande ande — har skapat en öfverensstämmelse, hvarpå intet exempel står att uppvisa. Oppositionen, såsom man kallar den; rättare: Svenska folkets ande har segrat i Utskottsvalen på ett så afgörande sätt, att den nu icke kan till sin verkan förstöras af någon — om icke af sig sjelf, d. ä. om den låter förleda sig att ånyo splittras. Hvad vill oppositionen, och hvad har den velat? Att beskrifaa och gällande lagar måtte af embetsmän, domstolar och administrativa verk efterlefvas, utan mannamån : att nödiga och förnuftiga förbättringar måtte tillvägabringas iinstitutionerna, särdeles i: uppfostran och näringsfrihet: att embeten och tjenster måtte tillsättas med afseende på personernas förmåga: attsträng hushållning med rikets medel måtte införas, jemte fullständig öppenhet i förvaltningen och sträng kontroll öfver användandet. Om de män, som dela och arbeta för dessa åsigter, skola tillsammans anses utgöra Oppositionen, hvad vill då det säga, om icke, att Regeringssystemet varit.af en motsatt karakter? Något ömkligare kan imedJertid icke påstås, än att en opposition med sådan riktning, som den ofvannämnda, skulle vara en opposition mot Konungen personligen. Hvad är den då? Det är. oppositionen emot personliga intressen, som omgifva eler vilja omgifva Konungen, som hafva sin tillvarelse och åtnjuta sina företräden just ;genom och i följd af de missbruk, oppositionen vill afskaffa, Detär dessa intressen, som oupphörligen söka att identifiera sin personlighet med och hålla sig fast vid Kenungens personlighet, samt framställa sakerna så, som vore hvarje åtgärd från folkets sida tilll ordning, till kontroller och sträng uppmärksambet på verkställande makten, en skymf emot hans person, då de i stället böra vara för hoRR RN ha Ev