Aftonbladet – 28 januari 1840, sida 2

inrättningar som 1 sednare tider upplunnits, nedfallit till hällten af det värde, hvertill det för några år sedan uppgått, har det blifvit en omöjlighet att genom denna näringsgren kunna lifnära sig. Följderne af detta förhållande hafva blifvit skuldsättningar, lagsökningar, utmätningar och aktioner samt en ökad fattigpersonail, till fördubbladt belopp emot hvad något af de förflutna tidehvarfven i detta afseende har att uppvisa. Nordbon lifvas af en sjelfkänsla och en arbetslust, som ifrån barndomen blifvit djupt inpräglade i hans lynne och lefnadsvanor, och det är således en svår förödmjukelse för horom, att nödgas ålita allmän undsättning och enskild välgörenhet, samt en smärta för den så kallade bärgade jordägaren, att icke kunna lemna sin husville och brödlöse like en arbetsförtjenst, hvarom denne anropar honom. Härsaf må icke Eders Kongl. Msj:t ledas till den slutsats, att jordbrukaren inom denna provirs saknar arbetstillgångar — nej! tvertom ligga härstädes stora jordsträckor, kärr och mossar 0odlade, och den odlade jorden fordrar dessutom stora förbättringar; räämnen finnas till åtskilliga sysselsättningar. Det är endast jordägarens kapitalbrist och fattigdom, som gör att allt detta ligger öde och ofruktbart. Man förbättre blott denna jordägares belägenbet, och arbetslönerne skola förhöjas, fattighusens och fängelsernes befolkningar skola förminskas; ty ingen lärer kunna neka, att icke nöd drfiver till brott, och att icke dessa skola inskränkas och allmänna välmågan ökas i samma mån, som den sanningep, att carbetaren är sin lön värd vinner sin rätta tillämpning. Förlägne och forskande bhbafva vi betraktat vår hotande belägenhet, både för en flyende och en kommande dag, och derunder blifvit mer och mer öfvertygade, att en skyndsam och betydlig lindring i våra skattebörder är af nödvändigheten högt påkallad ; att den mest tryckande af dessa bördor, den enda, hvaruti någon tillräcklig lindring torde vara att förvänta, är roleringsbördan. Denna provins, som endast genom gränslinien är skiljd ifrån Herjeådaien, der jordbruket är, med a!l billighet, fritt från roteringstungan, delar således gemensamt etwt otecksamt land, som nästan ständigt bärjas af frostens olyckliga förstörelser; äfven här finnes hem mansägare, till och med bela och flera byar, som icke på 41 års tid, då ett år undantsges, skördat dugligt utsädeskorn, och hvaröfver bevis härjemte bifogas. Det är af dessa anledningar, som undertecknade Westra Helsinglands Rotehållare inför Eders Kongl. Maj:t våga i djupaste underdånighet bönfalla, att våra soldater, i min af de nu tjenandes afgång utur tjensten, till hälften måtte förminskas under fredstid, så att tvenne retar måtte få förena sig ett underhålla en soldat. Om det är nöden för oss sjelfva och vära barn, som framtvingat denna bön, är det likväl ej denna enskilda nöd, som varit egentliga driffjädern dertill, — nej — vi lefva och draga våra bekymmer i dag — måhända hvila vi i morgon i ostörd ro i grafven, och nöden her då flytt från vårt läger. Men vi äro medlemmar af en stat, en nation, som väntar ett fortfarande lif. Det är i synnerhet denna tanke, som dragit oss till detta beslut, det är för pationens gemensamma väl, som vi nedlagt denna bön inför konunpgathionen. Det framställer sig klart för vårt omdöme, att denna nation skall sönderfalla af sig sjelf, om dess allmoge får öfverböljes sf röd och elände. Vi hafva hört den rediige köpmannen fråga: Till hvem skall jog lemna mina varor, när denna allmoge icke kan betala dere ? och embetsmannen säga: cAf hvem skall jag få mitt uppehälle, när jordbrukaren icke kan utgöra mina löneanslag?, Om, såsom vi med tillförsigt våga hoppas, denna vår underdiniga bön vinner nidigt bifall, vi kupnat förebrå oss att desigenom bidragit till en försämring af nationelförsvaret, skulle vi genast, vid första åtanken derpå, hafva studsat tillbaka för detta vigade steg; imen vi äro fullt förvissade, att både antal och krafter af de armar, som i nödens stunå skola anlitas, derigenom skola förökas... Vär beväring och de nylegde soldaterne hafva i alla fall en ökad stam till sin ledving. Och vi kunne icke föreställa oss, att uslingem, som ingenting äger att försvara, som anser likgiltigt, under bvars välde han böjer sig, kan möta en påträngande fiende med samma mod, som den, bvilken i sin fosterbygd, under skydd af en god öfverbet, som ledes af visa och välgörande lagar, ser sig ega en god utsigt för sin och efterkommandes fremtida bärgning. Med djupaste undersitlig vördnad, trobet och nit framhärdar Stormäktigste, Allernådigste Konung Eders Kongl. Maj:ts KR Allerunderdånigste och tropligtigste undersåter Wectra Helsinglands Rothållare.