Aftonbladet – 23 januari 1840, sida 3

He VV 0) ARM OO OMR BV RA ME MIA dem emellan herckar, så uppstår I deras hus sntet äkta familjelil, utan tvertom ett för har. sen skedligt, oaktadt all: hvad man benämner det. Men om så är, torde det väl förtjena betraktas, om ej ett så förderfligt tillståvd t:n bjelpas, Altenstapets och sedernas restauration bör följaktligen icke anses såsom ett försok till kulikastandts, utan som ett a; bete till uppbjelpande al dem begge: det är att förv:ne!a trobeten till en vekligbet, ifrån att vara en lögn, en illusion, såsom nu oftest lär vara felle. Orseken, hvarföre mången synes sväfva i så stort missförstånd rörande derna fråge, är den tanke man byser, att utom: det slags familjeli, som kallas åct förträffhga och rätta, något 20v:t förbållsnde eraellen personer af de begce kinen icke kan gifvas, än allevast det verkligen inmoraliska, som vi icke behölva vidare oratala Dn lott genom alt påmismna cm en hufvudstads beklugliga tillstånd i denna väg. För at icka missförstå kärnsn sf ämnet, borde main likvät draga sig till minnes sin egen vackrara oh bättrestämning, åtmisstone i ungdomen, och fråga sig sjelf om ej ett tredje kan gifves: ctt familjelif, som är äkta på grund af en emellin föråldrarne befintlig beskaffenhet af sann sedlighet, ömsesidigt förtroeade, ren kärlek, dygd och ömhet. Då nu ett sådant omöjligen kan ega rum emellan hvilka personer som bel:t, utan endast emellan sådana, som dertill för bvarandra passa och äro skickliga, så följer också, att familjelifvet, så vidt det skall vara det rätta, icke kan regleras på grund af blott en form, buru fritt åtagen som helst, emedan många orsaker göra det omöjligt att påförband känna och förutse allting; uton det är i sjelfva verket endast till och kan utträtta någet gost i det fall, då ett sedligt, varmt och rent förhållande emellan föräldrarne i sanning fliones, och ieke allesast utgöres af en saga. Men ganska tydligt är, alt till vienande ef ett så beskaffadt godt förbå lande, flera högst väsendtlige ändringar måste ske i mävarearda I:gstiltning, bvad bjenelags byggande och arfsfrågor ar.går. Sident förtjener väl ock bebjertas, då äneu ingen politisk fråga, som uppkommit, är störra och vigtigare än desnz. Men ken icke säge, att franske förfstiere bebandlat detta sociala ämae på samma sätt, sem Sara Videbeck frawextällt sina tankar i den lilla romanen Dat går an, Då uti den sednare allt utgår på ådagaläggande af nödvändigheten af att återvinna det rätt sedliga emcian könen, och st visa illusionen sf, ett moraliteten skuile ligga i sjelfva det yttre bandet, eler bestämmas af ett nimn, så bryta sig deremot fransmännen vanligtvis lösa ifrån hela saken genom eftertraktande af en frihet utan sedlighet. Denna skilnad är ganska stor och föirjenar i synnerhet i vår tid anmärkas. Billigt är det tvifvel, som Dagl. Al!eh. (för den 8 Jan.) uppkastar, huruvida för. till den ifrigavarande berättelsen på allvar eller sjol: länker om saken på samma sitt som de personer, han skildrat; detta miste naturligtvis vara ganska mycken fråga underkastad, då iman vet det vara förf:: nöje att teckna karakterer xå allcbenda slag, hvilka han icke målat ur sin subjektiva synpunkt, utan alllid ifrån der:s egna horizonter. Så säger han här i företalet, sid. 7: Vi hvarken kunna eller ens önska ännu, alt se afhandlingar ölver dessa ämnen. Man bedrar sig, om men tror, alt vetenskapliga systemer, som till något skola tjön?, kunna på förband skrifvas i allt. Man måste för:t lära känna menniskorna sjelfva, se dem i deras vinklar och vwrår, lyssna på deras hemligiste suckar, och äfven icke förakta att begripa deras glädjetårar. Det är, med få ord, trogna berättelser, taflor ur lifvet, som vi behöiva: cxemprl, insamlingar, rön. Vi må öfver rönen göra bvilka betrakte!ser som helet: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men äro rönen dock verkliga, så utgöra de, oaktadt hvilkea egenhet som helst, just de rödiga förI grunderna, de ouewgängliga vilkoren för em rätt kännedom om ämnet. Ty min har först då någonting ett afhendle; man kan då först säga I hvad som bir att ogilla, cch bvad, åter, bör gillas.k — Det vissa är, att den sociala form I för hela denna sak, com i Europa fivnes, är vida I bättre än mycket, som ken tärkas, t. ex. är I det slafveri, hvari qvinnsn i Asien och Afrike oa I försmäktar. Men deraf följer icke, att ej ett ännu bättre år af behbofvet för sedlighetcens och I familjelifvets räddning högt påkalladt; och det lär endast detta bättre, som al förf, k.n hafva låsyftate. — Otvifvelaktigt synes, att om qsinnan jtutlerkändes de politiska rättigheter sant lärdes och sattes i möjlighet och tillfölie till all I det slags redl!iga förvärf, hvsrtill hon såso 2 miska är skicklig, så skulic i det närmaste al osedlighet i ifrågsvarande aseende förevinra Ifrån jerder. Ty hon behöfde icke då för nöd Jceh utkomst prestituera sig, hvarken iliegalt eller legalt. Europa skall väl dock bebhöfva tänka på denna ssk 50 eller 100 år, innan det hinner fatta sis: och under tiien måste, isyn