Aftonbladet – 23 januari 1840, sida 3

MUITU CH Sulla pclUunivUgal. ALLE må VV TAS Pr en sällsam djerfbet, da ett ewbetsrum finnes på hvardera sidsn om tambureua och dörrerne mellan dem och tawburen ävv Öppna. l BOEBANDELS-BULLETIN Sistlidna gårdag lästes i Dagligt Allehanda, att Biskopen i Wexwiö, Tegner, öiver hvars tystnad alltsedan den ryktbara kocsistoriella klagolåten, att bönder läsa ÅAftontladet, wången storligen undrat, här om dagen i eit sällskap skall yttrat följande ord: uAlU försoning är hädanefter omöjlig emellan Mig och Sverge; det må gå till h—e! — Oma ena sa sior man, som Tegner, verkligen ytirat detta, så är det visserligen, hvad Dagligt Allebanda kallar det, en aledsam händelsek; men atskiliga omständigheter synes göra sannolikt, att ryktet antingen icke är så alldeles tillförlitligt, eller också att Tegnör redan låtit sin hotande vrede mot svenska folket falla. Atminstone tyckes en betydhgt mildare sinnesstämning hafva inträffat enot Ridderskapet och Aaeln, och ban bar deruti föregått Hr Land:marskalken med ett vackert exempel af försunlighet. Den berömde skalden har nämligen bugnat omiör-: mälda Stånd med en sång, som i dag säljes i: alla boklädor för 4 skillingar banko, och innehåller 2 blad omsleg, ett blad titel och tre. blad text. Det är kanhända ännu ett ultimatum, innan ban helt och håilet bryter med Sverge; en sista appell, som han försöker till det gamla chevaleriets efterkommande här i landet, att hbjelpa honom mot de öfriga; ett! försök för sista gången, att prölva, om fraserna verkligen förlorat bela sin bkratt, och om icke mer någon menlöshet finnes att verka på. Och fraser fattas, som man väl vet, icke Tegnör, hverken i glädjen eller bedröfvelsen. Han synes likväl i början betvilla, ett det finnes nog! kurage eller vilja att hbjolpa hos dem, han anropar, och erkänner, att han sjelf förlorat sitt.! Frid bringar jag, 0! bragte iag och kraft I och mod, ty frid är svaghet dem förutan; och Kyrkan, sem är fridens sinnebild, j trifs bäst beskyddad utaf kraftens sköldborg. i Författaren har nog rätt häri; men kan bland annat påminna sig kyrkan i Irland, som ständigt behöfver en 30,000 man, att skydda sitt välde. Härefter beger sig skalden till ämnet: Väl är det frid i landet, eck ej i omen blott kring gränserna, ty meningsstr den bar ropat kriget ut i Svea land, han siiter käbblandse i hbvarie samqväm, hans ormar hväsa utur hvarje bröst. Der s!år en oro uti tidens hjerta, en missbelåtenbet med hvad som finnes. Det märkvärdigaste härvid är, att ingen tyckes vara missbelåtnare, än poeten sjelf, just under det han klagar öfver denna beklagliga egenskap hos andra. Nu kommer hufvudjemimern, mot pressen och dess inflytande. En okänd mekt har vuxit upp i Staten, och allt slags makt är moder till sitt missbruk. Det Nyas kraft är ofta öfserdåd, dess ungmed lekor än i slyngelåren. På lif och död nu mer allijemnt det kimper emot det Gamla. Hvad årbundraden ba byggt cch ordnat, hvad erfarenheten Lepröfvat har, hvad som har växt tillsamman med lardets minnen, lardets !ag och seder, Det måste bort, ty plats skall rödjas för den nya byggnaden — utaf ruiner. Det är verkligen förskräckligt, när men rät: betraktar saken Hvemsom tänker på den nya byggnaden och vill ha plats derför, det ser man Inog nuv, men hvad det är, som de vilja förI vendla till ruvicer, det bar Förf.ej låtit oss förlateg Det vwärsta är, stt så många, ja snar sagdt 74 festa, reden förut äro ruinerade. EI medlerus fortfor ban beklämd: O dagens bugskott, nyheiskrämarns dirstap! Haf vördnad för det Gemia. — — Fäll icke lättsinnt sckelgamla eken, ett mäktigt bjerta glår i bonnes barm och emot stormen är hon van att brottas. Skaldea tyckes ej rätt hafva fatiat den nya tidens mening, som är, att just af vördnad för jden gamia byggneden, göra med den som mean gör med gamla slott, som figurera obeskrifligt I väl såsom pittoreska hufvudförerål i en Vy eller på en tafla, med hvilkas mörka trappor, I fugtiga hvsif och djupa fönsternischer och tornI gluggar och ugglenästen göra dom mindre behagliI ga att bo uti. Man besöker, betraktar och beundrar det gamla såsom ett ålderdomsminne, en kuriositet, som alltid äger sitt historiska värde; men map bygger en annan ljusaro, lättare, gladare, beqvämare och mera treflig boning på kullen bredvid, utanför hvars öppna förstuga barnen (framtiden) lusig — :-ia på den pu sade IT sandgånrgen eller den gröna gräsplanen. och der