Aftonbladet – 23 januari 1840, sida 2

Rikets Ständer hade förestallt regeringen nod vändigheten, att åtminstone på 5 är konseqvent forsöka en fast tull på spannmål. Regeringen hade, i sin taxa, på sätt vi här ofvan anmärkt, betydligt nedsatt de af Rikets Ständer föreslagna afgifteroa; men äodock vacklade hon redan vid första inträffande missväxtår, och de täta I nedsättningar vi redan anmärkt vid artikeln om spanmålshandeln , medförde åter samma oså kerhet i denna handelsgren, samma vådor för spekulationerna, som förut medfört så betänkliga följder. Men — finna vi väl regeringens öfriga reglementariska föreskrifter för tull verket utvisa den ordning, den redighet, som är så bufvudsaklig vid ett uppbördsverk, hvilket står i daglig beröring med allmänhbe en och på hvars förfarande ofta så måvgen enskild välfärd heror? Vi svare härtill vej! Att ej gå längre tillbaka, finna vi, år 1834, vid verkställigheten af en mot slutet af år 1833 gifven föreskrift att folkpass för inrikes sjöfarten borde genom tulibetjeningen utfärdas, först obestämdheten om de borde vara på stämpladt papper och sedan om ångfartyg borde vara dermed försedda; de många förklaringarna öfver halfylle väfnaders tullbehandling, behofvet af att stadga iakttagelsen af böters journalisering vid tullkamrarne, att förtydliga föreskriften om stämpling och tillverkningsbevis för varor, som utföras landvägen till Norge, den rätte!se i 1835 års föreskrifter, som redan den 8 Juni 1836 måste utfärdas angående manifestens beskaffenhet, och den 14 April 1837 angående föring, dev förklaring som den 29 Ap:il samma år utfärdades angående transitogodsets förtullning; och öfverseendet med tullstyrelsens cirkulär af den 31 Maj samma år, angående serskild tillämpning af Seglationsstad gerna för sjöfarten på Danmark, hvari den Kgl. skrifvelse, som bemyndigar tullstyrelsen att sådana föreskrifter utfårda, icke fivones uppgifven, — en skyldighet, som hvarje embetsverk, hvilket handlar till följd af icke allmänt kända regeringsföreskrifter, synes böra äga till den allmänbet, som nödgas åtlyda densammas kungörelser; allt sådant visar föga omtanka vid föreskiifternas utfärdande, och ringa uppmärksamhet på underlydandes bandlingar. Hsad angår den inom detta verk föregångna oordning med kaussamedlen, komma vi snart att närmare betrakta get samband, hvari den står med förvaltningssältet i allmänhet. Men om för mången, som ej vill göra sig reda för det obebag och de lidanden, all. otydliga och orediga stadganden i tullsakerna medför inom rörelsen, allt detta synes nog obetydligt, torde likväl ingen gilvas, som ej fäster vigt vid det sätt, hvarpå regeringen, i dess den 12 December 1835 utfärdade förnyade författning behandlat Rikets Ständers den 18 Mars 1830 gjorda anhållan: om de förändringar i 1225 års förordning, angående oloflig inoch utförsel af varor, som af bebofvet påkallades till näringarnes skydd, samt till betrygsande emot försnillning af de staten rättmätigt tillkommande tullafgifter, utan att den lagydige medborgarens rälttsenliga anspråk på husoch hemfridens helgd äfventyras. Redan år 1809 yrkade Rikets Ständer, at visitalioner i hus och bedar samt å allmän landsväg, på hviloställen m. m., skulle afskeffas. Men enligt det system, som Regeringen efter 1815 års riksdag började antaga, blef det en följd, att detta, emot enskilda friheten och allmänna säkerheten stridande tullbruk skulle återställas, i samma skick, som förut. De då för visitationsrältens utöfning lemnade föoreskrifter voro likväl ännu så tillvida billiga, att mnågra svårare missbruk icke borde kunna befaras, och deras anställande i otröngdt mål kunde åtminstone anses förekommen genom det betydliga skadestånd som då måste gifvas den förorättade. Det ver egentligen vid 1828 30 årens riksdag, som men lyckades inom Rikets Stönder genomdriiva förslag till de stadganden, hvilka under de följande åren medförde så många obehagligheier och så allmänt missnöje; men ifven då, på sätt vi redan sett af citatiopen ur Ständernas skrifvelse, yrkade. dessa i bestömda ordalag på helgden af busoch hemfred. Gran i I skar man nu den ifrågavarande förnyade författningen — den första var af den 9 Nov. 1830 — !: skall man finna följande föreskrifter: l 32. Bebörighet till undersöknings verkstäl-s avde skall, då sådant askas, styrkas medelst! uppvisande af fullmakt, förordnande eller tjenslelecken.u — — — — — n,Vid hvarje undersökningstillfalle uti ofvan uppräknade rum och genheter, så i stad som på landet, skall uniersökningsmannen vara åtföljd af minst tvenne villnen; men vid visitationen under bar him-! mel äge han rätt, att ulan Tvillnens NÄTvVaro godset anhålla, dock ej att detsamma vidare undersöka, innan vittnen hunnit anskaffas.n 33. Sådan tjensteman, behörigen legitimead, som i föregående säges, äger att anställa undersökning efter olofligen infördt gods apå vägar å landet och på gator i städerna. ,Uti hus och boningsrum, på kviloställen dB mm mA Gkan hokfrnatr ; ella. Kern sacil wMm LL AA -—ww 4 i g