Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 3

No i (Insändt). SVERIGES SJÖFART. Detta ämne har börjat afhandlas bland os: något under sednaste tvänne åren, och det tyckes, som skulle ett sjöfarls intresse småningon bilda sig i Sverige, i bredd med en, fast lång saml mognande öfvertygelse om sjöfartens vig! och pyttfa för hela dena Skandinaviska halfön Denna sanning har länge varit erkänd i Norge, ch följden har redan der visat sig i en, vida stöfver vår, ökad handelsflotta; i ett gemensamt bemödande bland alla samhällsklasser, att hvar i sin mån söka bereda en ytterligare utveckling åt danna vinstgifvande, landets välmåga och landets försvar lika mycket betryggange näringsgren. Vi kunna imedlertid ej frigöra oss från den farhåga, att intresset för sjöfarten i Sverige ännu står långt från den värmegrad som fordras, för att bringa näringen till hvad den kunde och borde vara. Tempe aturen må ger na höjas, så mycket vi förmå, utan fruktan för öfverkokning, ty Svenska sjöfarten behöfver ej, bör ej grundas såsom andra näringar på egen produktion och konsumtion. Det är på verldens produktion och konsugetion samt dess olika delar behof af produktbyte, som Svenska handelsflottan tryggt kan och bör tillvexa. Dagligen uppkomma stater i den nya verlden, hvars kolossala massor af natur-produkter behöfva transporteras för att få ett värdes och dessa stater skola snart känna ett stigande behof äfven af Svenska alster. De virka välvilligt åt oss att tillföra dem de senare och not hederlig hyra låna dem vira flytande Magaziner, för att deri förflytta de förra till fjerran belägne afsättningsorter. De hafva ej sjelfve skepp och kunna ej på långliga tider förskaffa sig sådane, emedan arbetet hos dem är dyrt och materialier saknas. Huru hafva vi väl begagnat dessa vinkar? Vi bafva ej ens vårdat oss om att lära känna större delen af dessa länder, hvarifrån en national-rikedom vore att hemta, utan att, såsom Minerva påstår, det ena landet nödvändigt måste förlora hvad det andra vinner och vissa individer ej kunna samla förmögenhet annorlunda än på andras bekostnad. Så vidt af Riksdags-förbandlingarna kan skönjas, har sjöfarten hittills föga varit föremål för Svenska S:änders uppmärksamhet. Det är sant, man har väl ej smidt den i tunga synliga bojor, men man har småningom och omärkeligt kringspunnit desse med en spindel-väfnad af onyttiga kostsamma och tidödande formaliteter med namn af kontroller. Onder förevändning, att skydda Svenska flaggan mot främmande intrång, har man pålagt den det mest absurda tvång, och sålund handlat såsom amman, hvilken af idel ömhet qväfde barnet. Då vi i de flesta näringsr måste buga för andra nationers mera fulländade konstfärdighet och större kapital-styrka, kunna vi deremot stolt resa hufvudet med full förtröstan, att det beror helt och hållet af oss sjelfva att segrande utgå ur hvarje täflings-str:d om sjöfart. a 0 ——— — 00077 ——— ru