Aftonbladet – 22 januari 1840, sida 3

ner för Svenska skeppsfarten och exporthandelnr svagheten i denna plan inses lätt, om man läser våra egna bandelstraktater, der det i allmänhet aldrig medgifvits alt införa någon förbuden vara och ngen makt i detta fall lärer vilja ingå på reciprocitet,) och då Han, i kvaft af R.formen, (paragrafen hvarken finnes antydd eller kan citeras, och jrundlagarna skola efter deras ordalydelse ihvarje särskildt fall tillämpas enligt R.formen S:n 53) funnit sig äga den alltsedan år 189 utöfvade rätt, :lt besluta huru tulltaxorna må utfärdas (vi hafva här ofvan antydt huru det händt, att nationens representanter för ögonbliket öfverlemnade detta till regeringsmakten) och hvilka reglementariska före skrifter till statens säkerhet och handelns båtnad må vid afgifternas beräkning och uppbärande vara if nöden, äfvensom alt förordna, hvilka varor må ineller uttöras, (härtill hafva vi icke funnit ens len ringaste anledning i R.formen;) låtit, på hittiliöfligt sätt, utfärda den nya tulitaxan och deruti utsalt sådana förbud för varors inoch utförsel, som han funnit af omständigheterna påkallade. Hufvudsakligast hafva likväl betänkligheter mött vid verkställighet af Rikets Ständers beslut om tullafgifternas beräkuving till vissa procent af varuvärdet 1 de fall, då detta värde bordt af goc ren uppzfvas och uppgiften genom särskildt v ring kon trollerasn — Detta hade på försök blifvit aubeFaldt, amenn yttras det vidare, werfarenheten adaviade snart nödvändigheten af en förändring härationan, och att sättetj ledde till omgång vid varornas förtullning, till osäkerhet för de trafikeranle genom de vacklande grunder etter hvilka värderingar på olika orter och af olika personer verkställdes, samt till betydlig minskning i statens inkomst af tulluppbörden (detta sednare synes likväl c besynnerligt) ej mindre genom ojemnheten i derivgarne, än även geuom de missbruk och underslef, hvartill methoden gaf anledning (?). Konungen hade således funnit nödigt, aatt så vidt ske kunde, i tulltaxan låta upptaga alla varor till bestämda tullvärden, i möjligaste måtto Mfverensstämmande med gångbara pris, och deremte förordna, att vid iuförsel af sådana varor, som antingen i taxan saknade bestämdt tullvärde eller icke der voro namngifne, godsägaren horde till tullkammaren aflemna märkrulla, maaifest och faktura, med uppgift, under edlig törbindelse, af det värde varorna i lossningsorten äga, hvarvid det vore tullbetjenterna öppet att, derest de ej med det uppgilne värdet åt nöjdes, till sig lösa godset emot samma värde, med 10 procents förhöjning (Forts.) ERE