Aftonbladet – 20 januari 1840, sida 2

EKOT DOREEN EN ÅTERBLICK PÅ DET FÖRFLUTNA, MED AFSEENDE PÅ DET TILLKOMMANDE. Artikeln XX. LAGSTIFTNINGEN FÖR SPANNMÅL OCH BRÄNVIN, M. M. (Slut från Fredagsbl.) Hvad Rikets Ständer i afseende på spanmålshandeln felat vid början af vårt konstitutionella samhällsskick, hafva de likväl temligen snart sökt att försona; men Regeringen har med motvilja fogat sig efter deras beslut, och då hon någon gång börjat att beträda den väg de anvisat, har hon vid minsta binder, minsta oväntadt fall öfvergifvit den, för att åter följa den sidoväg, der godtyckets steg icke så lätt kunna sperras och ansvaret för månget doldt åtminstone undgås. Redan vid 1818 års Riksdag, då allmänna magasinsförvaltningens åtgär der :hade visat sig leda till stora förluster för staten , hade Rikets Ständer, i ett manligt språk, förklarat regeringen, hvilken oaktadt föregående Ständers begäran icke kunnat förmås att utfärda en fullständig instruktion för förvaltningen af detta, betydliga summor disponerande verk, att derest ej en sådan utfärdades och Rikets Ständers föreskrifter för medlens användande efterföljdes, ansågo de hela inrättningen böra förfalla... Vid 1823 års Riksdag verkställdes äfven af Ständerna denna upplösning; och åtgärden hade kanske uppbhäft alla de hinder, som Statens inblandning ispanmålshandeln medfört, om Ständerna allvarsamt föreslagit låga fixa tullafgifter, och tillika med beslutsamhet vägrat att anslå kreditif för undsättning i missvextår: en åtgärd, som så till vida skadar den enskilda spanmålsbandeln, att det hindrar den från spekulation på sändningar till just de trakter, som befara brist, emedan det är sannolikt, att Regeringen dit riktar sina undsättningsföretag, och då man ej kan förutse om hon ämnar göra detta med hela den henne anförtrodda summan eller blott en del, inses lätt, att en millions kreditif är en för svår medtäflme för våra ringa privatkrafter. Men ett ännu vigtigare steg var äfven nu i fråga. Rikets Ständer funno nödvändigheten att söka göra ett slut på den godtyckliga makt, regeringen, utan stöd af grundlag, ända dittills utöfvat, i fråga om tullbevillningens bestämmande. De beslutade, att icke endast uppgöra grunderna för denna bevillning,, utan äfven att, i likhet med allmänna bevillningen, stadga de afgifter, som skulle erläggas, d. v. s. Tulltaxan. 60 af Reg. Formen har tyst medgifvit konungen en rättighet, som är ett ibland de tydligaste bevis att svenska nationen, vid sin statsförfattnings bildande, i sin konungs makt tänkte sig bevakaren af folkets -bästa, men ej: vampyren af dess must och märg. Oaktadt den åtssina egna ombud uppdragit beskattningens reglerande, har den icke förhindrat regenten att vara sin välgörare: det har endast förbjudit honom, att förhöja skatternan, och således berättigat honom, att nedsätta, att lindra, att fillsoch med upphöra med uppbärandet af dem, som ban tillexempel skulle anseför tryckande eller öfverflödiga, och som sålunda intill Rikets Ständers sammankomst kunde inställas eller förminskas. Denna sannt höga, men alldrig i stort utöfvade, Konungsliga rätt föranledde år 1823 till den, eljest oförklarligt orimliga, norm för spanmålsinförseltullen, som i Rikets Ständers tullbevillningstaxa återfinnes, och var 100 procent af varans värde. Man undvek genom denna bestämmelse striderna med de skefva och inskränkta åsigter, som tro, att hela nationers ekonomi kan ordnas genom samma tvångslagar, som tillåta kära far att förbjuda kaffe och the barnkammaren och befaller, att för: dem en dast skall kokas mjölk och välling; och man SN