Aftonbladet – 17 januari 1840, sida 2

kat uppsåtet — gernirgen kunde icke förnekas. Hans förbrytelse är således vida vådligare, än den att uppsålliga fälla orätt dom, hvilken likväl belägges med embetets förlust för alltid, utom serskildt straff för skadan. Ser man på arten af sjelfva våldet, så finner man, alt detta innefattar något mer, än blott prygel. OT. f. Polismästaren har nämligen, utan att vidare bekymra sig om följderna, öfverantvardat de anklagade i händerna på deras anklagara, som stodo i ansvar för bäktning och tillvitelse. Antingen måste man här antaga den högsta grad af bekymmerlöshet, eller ock en bestämd afsigt, att de anklagade skulle behandJas så skoningslöst som möjligt. På pryglingen följde fortsatt häktning, men Hr t. f. Polismästaren wille ännu icke besinna sig. Då han får veta, att den ene af de tre ej bekänt, befaller han, att denne skall pryglas ånyo; och denne var likväl just den, mot hvilken ingen skälig anledning till misstanka, bvarken af förut röjd vanart, eller andra omständigbeter förekom. Hör visar sig således, hvad juristerna benämna ondt uppsåt af obestämbar syftning, d. v. s. ett sådant uppsåt, som icke blott afser ett bestämdt skadande, utan äfven gerna ser, att det tager ännu värre; här visar sig ock all möjlig frambärdighet i detta onda uppsåt. Dertill kommer ännu, att de pinades värnlöshet ökades deraf, att de voro barn, dem agen egnar ett serskidt skydd, och med hvilka man i allmävhet har mera miskund, än med vuxna menniskor. Tager man i beräkning de yttre omständigheter, under hvilka brottet blifvit föröfvadt, så förekommer, dels att utom allmänna lagens, på tvenne ställen intagne förbud mot allt pinande till bekännelse, en serskildt Kongl. bandling existerar, som för mer än 60 år sedan högtidligen ville, Jiksom med roten, upprycka ett sådant fordna tiders barbari, dels ock att allmänna opinionen på sedaare tider, vid flera tilifällen förklarat sim afsky för allt våld mot häktade personer, samt att, af allmänt kända anledningar, flera varningar blifvit genom allmänna tidningarne framställde mot missbruket af polismakten. T. f. Polismästaren visste således ganska väl både hvad gerningen i sjelfva verket var och buru den allmänneligen hedömdes. Betraktar man vidare tt. f. Polismästarens förhållande efter gerningen, så förekommer dels, att han i början nekade till det väsendtligaste deruti, nämligen att pryglingen anbefalldes, för att pina till bekännelse, dels att han så senfärdigt efterkom Hofrättens och andra auktoriteters förelägganden, att aflemna förklaringar och handlingar, att man deraf nödvändigt måste draga den slutsats, att han velat trotsa domareoch åklagaremakterna, om än Svea Hofrätt tilläfventyrs nöjde sig dermed. Allt detta oaktadt finna Hofrättens aldraflesta ledarnöter, att t.f. Polismästarens gerning väl hade varit edsöres, om den blifvit begången af enskild person eller en rättens eller Kopungens befallningshafvandes betjent, men icke, då den blifvit anbefalld af domaren eller Konungens befallningshafvande sjelfva. Denna åsigt stödja bemälde ledamöter dels derpå, att då Jagen på ett ställe säger, att den, som pinar någon att dermed tvinga honom till bekännelse, hafver brutit edsöre, så säger den vidare på ett annat, att om domare elier konungens befallningshafvande låta någon till bekännelse pinas och plågas, de då skola plikta som saken är till, dels ock på en, sf ledamöterne sjelfve påfunnen, förklaring öfver ett Kongl. bref, som utreder huru embetsoch tjensteman skall straffas när ban förgår sig i embetet så, att edsöre de. rigenom blir brutet. Denna distinction, som skall frälsa Hr Hultberg, är sf oändligt ringa vigt. Vill man än derifrån sluta, att ej hvarje af domaren företaget pinande till bekännelse är edsöresbrott, får man dock ej omvändt anloge, att inlel af domaren företaget pinande skulle vara det. Om den enskilde af bastigo mode örfilar eller karbassr en å bar gerning gripen eller eljest skäligen misstänkt person, för att tvinga honom till bekännelse, är ej derigesnom edsöre genast brutet; sammaledes får väl ej heller domaren, synnerligen om ban eljest är väl känd, ej genast dömas som edsörebrytare om han mot en förbärdad och trotisig brottsling, i en svår sek, der anledningarne äro bindande m. m., skulle låta tillämpa något, ej alltför käftigt tvingsmedel, såsom långsamt stående, svårare fingsel, nedsatt diet, o. d. Sådant må 2nses som embetsfel, och ett vakssmt öga fästas på en domare, som kan misstänkas för inhumsnitet. Men ser man på vådan af ifrågavarande gerning, så finner man tydligt, att den i alla hänseenden år störst, då pirandet sker af domare eller Konungens Befallnivgshafvande, samt att det i synnerhet är för dessas skull, som lagens stränga och upprepade förbud mot pinande til! bekännelse tillkommit. Den enskildes makt att begå sådan gerning är ganska inskränkt; han måste, för att fullkomligt begå don, så full. etändigt Pöra ej MH herra äffter dan ninada