Aftonbladet – 17 januari 1840, sida 2

5 (Forts. följer.) EES TER ENARSNTTENRAN Om Svea Hofrätts Utslag i åtalet emot t. f. Polismästaren Hultberg. Detta utslag förklarar, att det våld, domare eller Konungens bhefallningshafvande uppsåtligen utöfva å bäktad person, för att pina honom till bekännelse, är mindre straffvärdt, än dylikt våld, utöfvadt i samma afsigt af enskild person. Mot detta utslag har allmän åklagare anfört besvär i Högsta Domstolen, och det är mer än sannolikt att denna gillar deisamma och dymedelst meddelar den af Hofrätten följda grundsats kraft och verkan af prejudikat. Samma domstol har för kort tid sedan gifvit oss tvänne andra, som tydligen utgå från samma grundsats: det ena förklarar, att ett atilltag,, som hos den enskilde ovilkorligt vore en förfalskning, är ett blott och bart embetsfel, då det begås af embetsmannaen; det andra finner, att en domstols uppsåtliga förbigående af en vigtig formalitet i lifssak och dess underlåtenhet att anföra skälen till ett ådömdt, ganska svårt str: f i samma sak, ej ens må beläggas med den förklaringen, att domstolen Korätt, förfarit. Sammanläggas dessa prejudikater, så synas de onekligen utgöra ett ganska stort steg till upphäfvande af likheten inför lage, af lagens skydd mot offentliga myndighetens missbrukande och af aktningen för denna myndighet, för så vidt den grundar sig, ej på fruktan, utan på före ställningen om renhet och ostrafflighet hos myndighetens innehafvare och hennes egen förmåga att kontrollera sig siell genom att snabbt och eftertryckligt vända sig mot dem, som henne missbruka. Hvad lagskipningen sålunda redan gjort, kan ej ändras, och det, som i samma syfining förestår, svårligen förekommas; men vådan deraf måste betydligt förminskas och utsigten till en reform betydligt klarna, om grundsatsen hindras att sprida och rotfösta sig, och endast under denna förutsättning kunna vi begära uppmärksamhet för nigra ytterligare reflexioner, angående det beryktade pinomålets bedömande af den domstol, åt hvilken lagen förtrott närmaste tillsynen öfver dena vigtiga och aldrig med nog grannlagenhet handbafda domaremyndigheten. Det brott Hofrätten hade att bedöma, är lätt beskrifvet. Två polisbetjenter gripa och häkta på eget bevåg trenne ynglingar, af hvilka två gjort sig kände för vanart, den tredje icke. Betjenterna inställa dem för polismästarn och beskylla dem för tjuinad. Bevis finnas icke, skälig anledning till misstsnka icke heller; ingen stöld är begången, och polisbetjenterna äfventyra att stadna i ansvar för olaga häktning, bvilken är edsöresbrott. Då befaller pelismästarn dessa samma polisbetjenter att prygla de värnlösa, dem de sjelfva på eget bevåg gripit och med hans begifvande hålla i häkte, samt att sålunda pina dem till bekännelse. Denna befallning meddelar polismästarn icke i form af något domstolsbeslut, utan utom protokollet, så att det berodde af en händelse huruvida våldet skulle kunna upptäckas. När två af de gripne sålunda blifvit tvingade att erkänna, så befaller polismästarn, utan attännuv ens hafva undersökt om någon stöld verkligen existerade, betjenterne att ånyo prygla den tredje, den för ingen vanart kände och för intet annat misstänkte, än att han hade nya eller rättare balfnya stöflor. Polismästarn egnar ej minsta tillsyn åt pinandet, utan lemnar de häktade hbelt och hället i deras anklagares våld. Dessa befalla första gången pro ossen att utföra pryglingsarbetet, men andra gången, då blott en skulle pryglas, expediera de den sjelfva. Ser man härvid på arten af embetets miss