söka göra dem ytterst beroende af regeringens: åsigter, dels genom en direkt inblandning deri, dels genom ståndstalmännens instruerande at Konungen sjelf, hvilket, om det ännu vidare skulle avses tillåtligt, innebär, hvad Rikets Ständer beträffar, ett fullkomligt tillintetgörande af den ministeriella ansvarigheten för Konungens beslut och regeringshandlingar, hade ändtligen blottat regeringens syftning att helt och hållet beherrska national-representationen; och det ar denna, af många längesedar antydda, men då till full klarhet uppenbarade syftning, som hos Ständerna och sedan hos nationen väckt ett misstroende, hvilket icke kan häfvas, utan genom ett helt och hållet forändradt, öppet och lagenligt handlingssätt. es SCEWEDISCHE ZUSTÄNDE. Under denna titel förekommer uti Augsburger Allgem. Zeitung ett bref från Upsala, som uppdrager en karakteristik af stäliningar och förhållanden vid Upsala Universitet, isynnerhet i anledning al Professor Geijers s. k. aaffall och hvaraf ett utdrag säkert skall med nöje läsas af mången: l aUpsala universitet har långe varit betraktadt såsom en härd för absolutistiska och aristokratiska samt öfverhufvud ultrakonservativa grundsatser och läror, och såsom sädant af den liberala pressen länge häkladt och icke sällan med bitterhet gissiadt. Också hafva de konservativa åsigterna biifvit prej dikade icke blott från katredrarna, utan ännu mer ifprogrammer ochidissertationer, tal och dikter, både på latin och svenska. Huruvida likväl pluraliteten af de akademiska lärarne så strängt, som detia tyckes antyda, svurit denna fana, lemna vi derhän; de som tänka annorlunda tiga, och akademien blifver bedömd efter deras röster,: som ljuda högst. aDe, hvilka förnämligast reste sig öfver de andra och efter hand framträdde såsom koryfeer för dessa Svenska Tories af det lärda ståndet, voro professorerne Geijer (den bekante historieforskaren), Allerbom (den likaledes bekante skalden, förut professor i den teoretiska fiosofien, nu i estetiken), Hvasser (egentligen professor i medicinen, men äfven en snillrik fiolosof) och Fahlerantz (theoleg, men ännu mer bekant som poet;, alla genom snille, lärdom och talanger universitetets prydnader, och i politiska ting, såsom det synes, af samma ull, ehuru de på olika vägar kommit derhän: somliga af förtjusning öfver den Svenska forntidens idrotter, andra af poetisk naivetet eller af strängt ortodox rättrogenhet. Föröfrigt syes en viss böjelse för poetisk idealitet vara gemensam för dessa lärde och hos dem hafva förbryllat den mera opartiska blicken för en konkret verklighet och det närvarandes fordringar. Till dem sällade sig äfven Palmblad, Professor i grekiska litteraturen, men mer verksam såsom kritiker i belletristiska och historiska saker, en mångskrifvare af det tyska slaget, med god penna, samt tvenne Professorer Schröder (hvilka likväl icke äro slägt), af hvilka den ene, såsom filosof, sväfvar emkring i det Hegeiska töckmet, hvilket den andra, Bibliotekarie, äfven på sitt sätt, mer praktiskt än teoretiskt, synes hylla. Då några af dessa män förut blifvit räkmade till de så kallade fosforisterna, och till en del (såsom Atterbom och Palmblad) gälla för skolans kämpar i första ledet, har man äfven sedermera under detta namn, hvilket ursprungligen var främmande för politiken oeh endast antydde en viss ästetisk riktning, inbegripit dem, som i politiska saker bekände sig till ungefär samma åtigter, som dessa män, ehuru de nya politiska vännerna ofia voro ingenting mindre än fosforistiskt, d. v. s. ästetisk-romantiskt sinnade. — — Man får säledes skilja mellan trenne slags fosforister, det ena poetiska fosforister, utan att tillika vara fosforister i poliviken, såsom t. ex. den snillrike Författaren L. Almqvist; de andra de, som, i anseende till sina pontiska tänkesätt, fått namnet fosforister, utan att vara det i ästetisk bemärkelse (såsom t. ex. den berömde Hans Järta — som i yngre år lägade af entusissm för den franska revolutionens principer, så att han twill och med offentligen afsade s!g adelskapet ), samt ändtligen de, som äro eiler varit på samma gång politiska och poetiska fosforister; till dessa köra de ofvanaämnda Upsala-professorerna. Säsom hufyudsakligt organ för detta i vetenskap romantiska, i politiken entusiastiska, men i beggedera mysliska, parti gällde på de sednare ären förnämligast den s. k. Litteraturföreningens Tidniny, sem då utkom härstådes, men nu sjelfdört. Ehuru icke egentligen egnad till aefbandling af polisiska föremål, uteslöt den likväl icke dessa, och då man tid efter annan aktade nödigt, att rycka fram på detta stridsfält, utan tvifvel i de bästa afsigter, skedde det ungefär i samma anda, som Berliner politisches VWochenblatta, på ett olyckligt dogmatiserande sätt, och i ett högsväfvande! språk, som endast få läsare kunde draga nytta af, emedan det för de flesia förblef ofattligt, men för alla tröttande och ständigt försåg oppositionstidniegarna med ämnen ttll begabberi. b Äfven Geijer — som för öfrigt förvärfvat ett stert namn icke blott såsom snillrik historieforskare, utan äfven såsom skald och konstnär (han är mycket värderad såsom tonsättare) — har såsom med-: arbetare deltagit i denna tidning och understundom i sitt egna, kraftiga språk nedslagit det liberala partiet (såsom t. ex. den sedermera genom de Stockholmska oroligheterna ryktbar vordne Cru-j senstolpe, som nu sitter på fästning). — Nu hände det plötsligen, att under iörra äret (1838) Geijer — som, i anseende till sitt personliga inflytande, och . ss : Fr mn a Ls a TE mr TA AR a 1