är slutligen 1 de flestas minne, hvilka försök redan då gjordes, att förskaffa reg riugen inflytelse på Bankens angelägenheter; och att då dessa misslyckades, en tydlig fara var för handen, att hela realisationen, genom inflytelse från regeringens sida, skulle tillintetgöras. Ständernas beslut om myntfotsn och silfvermyntningen lemnades helt och hållet å sido. En förändring dermed anbefalldes af Regeringen ensam, oaktadt nationen, genom grundlagen (teg. form. f 79) förbehållit sina ombud att med regerimgsmakten få besluta om hvarje afö ändring i rikets mynt titl skrot och korn; och förändringen ökade villervallau med många mynisorter, som redan i landet voro gångbara, utan att medföra någon båtnad för rörelsen. Pankostyrelsen tadlades i regeringens tidningar, för det att silfyverköpen, hvilkas behof regeringen sjelf föraoledt genom ofvannämnde höga proportion emellan metalliska valutan och sedelstocken, hindrade sedelmyntets förbättrande, (de gjordes likväl ännu då, endast när kursen på Hamburg nedgick under 128 sk.) och det visade sig temligen klart, att man ej helt och hållet öfvergifvit tanken på en sådan höjning i sedelvärdet, som redan under 1829 års riksdag ypgades genom ett från hög autoritet utgånget förslag, att genom amortissement komma tillbaka till pari mellan silfver och sedlar. Då Rikets Ständer år 1834 sammankommo, funno de banken ännu icke öppnad. WVexelkursen hade under åren ifrån förra riksdagen varit mycket ofördelaktig, och uppgått ända till 143 sk. pr Bdr Hamb. B:ko, så att sedelmyntet under en längre tid varit i värde Jånrgt under den år 1830 antagna realisationsgrunden. Regeringen hade sjelf, på sätt vi olvan visat, år 1828 uppmanat Ständerna, att förordna om banken på ett sätt asom afböjde en för alla medborgare skadlig rubbning i närvarande pcnningeförhållanden.. Men oaktadt denna yttrade grundsats, hade regeringen genom sitt dröjsmål vållat, att då den 1834 yrkade på en snar verkställighet af det fattade realisatiousbeslutet efter 1830 års myntbestämningsgrund, så orsakade detta, genom den under tiden ännu mer uppdrifva kursen, ökade svårigheter för de skattdragande och gäldbundne. Följderna deraf hafva redan i 5 år visat sig, genom försvårade ränteoah skatte-liqvider, samt eu aftagande inre bandelsrörelse, och detta ocsktadt privatbankerna i somliga orter underlättat penningrörelsen, samt utrikes bandeln varit något itilltagande och en synbar inskränkning i de flesta klassers lefnadssätt ägt rum. Le skula måbända ännu verka ett tiotal af år. Men sedan hafva förhållanderna åter stadgat sig i den nya formen; dess godtycke är då förgätet; offren halva då tystnat; uch massan af nationen, hvilkens kraft får godtgöra alla styrelsers och alla representationers misstag, torde hafva hunuit at i sin anletes svett återställa den rubbade jemnvigten älven i detta afseende. Vi skola deriöre ej vidare fästa oss vid detta, af de begge lagstiftande statsmagterna gemensamt begångna misstag; men vi våga påstå, att det likväl varit egentligen Konuugens rådgifvares pligt, att på sin ståndpunkt förutse och söka afhjelpa det. Hvad som deremot mäste ådraga dessa råds gifvare ett svårt ansvar, äro de år 1834 af regeringen gjorda försök, att inskränka den i grundlagen åt nationens representanter förbehållna rätt att allena besluta ade ordningar, stadgar och reglementenn, hvarefter Rikets bank, 4ostörd skall förvaltas af ståndens fullmägtige (Reg form. Ä 72.) Dessa försök bestodo deri, att sedan Ständerna afslagit det till deflinitift afgörande från 1829 års nksdag hvilande förslaget till en ändring i regeringslormens 72 G, hvarigenom Rikets Ständers Bank, 1:0o för framtiden skulle försättas, under aKonungensn och Ständernas agemensamma garantin, i stället för att endast hittills vara allena under Ständernvas: 2:0 förvaltas cefter de lagar och stadganden för Banken och dess rörelse, hvilka nu äro gällande, eller af Konungen och Rikets Ständer gemensamt varda stiftade,, i stället för att hitills Ständerna allena heft denna rätt sig af nationen uppdragen: samt 3:o hvad användandet af benkovinsten angick, skulle bero af Konungens bifall till hvad Ständerna beslutat: så afgaf regeringen förslag till en ny bankolag, hvari samma stadganden infördes, hvilka redan blifvit vid frågan om srundlagsförändringen af stånden förkastade, samt att regeringen yrkade, att få del af Rikets Stänlers beslut angående bankens förvaltning innan rågan om myntenheten kunde af Hans Maj:t öretagas. Detta sednare vidhölls med den enträgeuhet, tt till och med Ständernas sammanvaro uttänj-les för att få dem att sjelfve öfverlemna bankoeglementet, hvilket dittills alltid afgifvits genom leras fullmäktige i Banken tll vederbörande tatsexpediticn, jemte uppgift på de besut af likets Ständer, som till allmän efterrattelse geom regeringens fö org borde utfärdas.