Aftonbladet – 9 januari 1840, sida 3

lösa den orientaliska frågan, hvar och en på sitt sätt, under det Turkarne ställa sig, som allt sådant icke angick dem. Jag fiågade nyligen någon, om icke detta orubbliga iugn möjligtvis bakom deras skägg och tobaksrök gömde allvarsamina betraktelser och ett doldt bekymmer? Man svarade mig likväl, att der bakom gömda sig alldeles ingenting. Turkarne tänkte icke mera, än de talade; da rökte för att röka och hvilade ut, för att göra ingenting. De voro vance sttanse sin li: och egendom som saker, tillhörige Sultanen, hvaröfver han ef:er behag kunde disponera. Derifrån härrör också säkert derna apati, som, i anseende till förståndet, ställer Turkarne på de civilisera:ce folkens lägsta skala. De kunna, med pinan i mun, lugnt se sina hus brinns. Nyligen stretdade ctt turkiskt skepp mot ett klippref; en officer, som afsändes till dess bjelp, fann kaptenen med sina matroser i en vrå af vrakat, dit vattnet ännu icke trängt, sittande helt lugat rökando sin pipa (2). Ena sådan stoiclsm gränsar till vanvett. Sålunda kan man äfron, i anseando till deras politik, säga: Turkarne sitta och röka sin pipa. D8 äro för öfrigt i allt och öfver allt desamme. Inträder mar i en någorlunda ansenlig köpmansbod, så bjudes man genast kaffe och en pipa. Köpmannen fortfar helt obekymrad att röka, äfven o.a man säger honom att men har brådt om. Hen ger alls icke akt derpå och äfven den tilmodigaste menniska kan genom en sådan liknöjdhet bringas ur fattningen. Har man ändtligen förmån säljaren att observera hvad man ästundar och om denne omsider beslutar sig till att draga benen ur deras hopböjda ställning och resa på sig, så att man tror sig numera vara vid målet, då frambär han vanligtvis det sämsta han har i boden, och först när man står i begrepp att gå sin vär, bämtar han hvad man vill ha. Vid detta tillfälle måste jag äfven omnämna slafmarknaden. Jag har sett vida större sådara i Amerika, men deras varor bestå af svarta och jag måste tillstå, att det intryck Kopstantinopels slafmarknad gjordes på mig, var ännu vida pinsammare. Här såg jag nemligen sådana olyckliga af slla färgor ifrån Afrikas ebenholtz svarta, Arsbens bronsfärg och den gula Tartaren ända till den Europeiska racens renaste hvitbet. Huru härlig 875nes icke friheten för den, som sett menniskor säljas! Man kan visserligen hoppas, att qvinuor cch barn, som behöfva ett skydd, skola finna sådant bos en busbonde, heldst i ett land som detta, der ecdast den starkares rätt gåller. Men karlar! Också tyckas desse känna sig vida olyckligare och se nedslagnare ut än qvinnorna. Hai ligger väl äfven orstken, hvarföre Turkarnes batbari är så olycksbringande. Men se här en annan episod ur detta besynnerliga folks karakter: När en Sultan dör, utmä:ker men något ställe till hans bviloplats. (Sultsner ligga begrafne i alla börn af Konstantinopel). Den aflidues lik ditföres, ett tält uppslås deröfver, lampor antändas vid bänder och fötter, präster ditskickos till dess vård och man legar sig i ordning att deröfver uppföra ett monument. Dessa slays byggnader, som Turkarne kalla Turbes, stå hos dem i sior aktning. Med hvarje sådant är en vä!göreands stiftelse förenad, allt efter som den aflidne förordnat i sin sista vilja. Vid det ena är en feattigskola, vid det andra ett hospital och via flarå andra utdelas på bestämda dagar allmosor åt fattige Musulmän. Jag har till och med sett en af dessa grafvårdar, hvilkas väcktare voro osflåtligt sysselsatte med stt gifva de förbigående dricka, sannolikt emedan vatten är sällsynt i det qvarLeret. När men genomvandrar labyrinten af Konstantinopels tränga, smutsiga och mörka gator, treffar man i denna, till det yttre så sköma, men i det inrö så fula och osunda sted, här och der ett monument, en moske, en brunn, som man nästan måste vidröra med handen för att bli dem varse, Sjutligen vidgar sig husraderna, sje:fva husen bliiva prydligare och högre, men en diup tystnad råler här. Lyckligtvis locker våra hästars bofsleg så stengatan några fruntimmer till fönstren; de ä0 obeslöjade; derss drägt elegant och deras långa vårflätor omlindade med blommor. Här är icke ner Stambul, här är Fsnaren, de nuvarande fu.stiga Grekiska slägternas vagga och fristaden för en attig adel, som försmägtar i glömska. Jag vet ugen bättre iemförelse med Fanaren, än några samla Fransyska provinsstäder, der ädeln bibehålit sig ren och oförfalskad ocb i sin öfvergifvenet likväl ännu eger bestånd. Ar det icke märkigt, att man, efter så många års förtryck änzu inner de förföljde midt ibland sina förföljare? Unler Stambuls förfall har Fanarenm förblifvit or8rig liksom S. Sofia, kvilkem änma väntar på den anne Gudanse kterkomst. —— 5 rE—XX— FTulöm sel MT Ja. SÅ 2 ARR Ass BT