Aftonbladet – 9 januari 1840, sida 3

Så Vadilg, som man tiöreglivit. DeruUll Dehöilve: blott en god sydvestviad, hvarmed den kan sk nästan utan all våda, emedan dessa fåstens fruk. jtansvärdhet nu mera endast ligger i deras namn Om den turkiska bufvudstaden yttrar ban: aDenna gång kom jag till Konstantinopel mec Jen menniskas känslor, som träder till en i själlåge liggande sjuklirgs säng. Jag ville gerna väcks tron på en uppståndelse. Färgäfves! Men ännu är tiden icke inne till detta folks begrafning — en nation ligger längre än em dag i dödskampen och det förfaliande, sin upplösning Bära Konstantinopel, är ännovu den skönaste stad i verlden, t ännu bvälfver sig den klaraste himmel de:öfver och tvenne haf skölja smekande dess stränder, och ingenting förmår förstöra de behag, naturen gifvi detta ställe. Palatser eller ruiner må spegla sig i des: blåa vatten, stolta krigsskepp eller lätta fiskarbåtar plöja dem — ett klart solsken, ett glänsande hbaf och ljum luft göra detta land i alla fall beun: dransvärdt sköat. Hvilken förändring bar icke på sex år egt rum härstädes! Annu är ortens anblick densamma men menniskorna! Redan då voro turbanernt sällsynta; numera ser man knappt någon end sådan, lika litet som någon af dessa vida, mju ka, broderade dsiägter, som så väl motsvaradt den tröge muselmannens verkliga seder och gravi tetiska väsen. Nästan alla ha antagit våra torf tiga, tråvga rockar, som väl passa för Vesterlän: ningens verksamma lif, men sällsamt konstraster: mot Turkarnes passiva sätt alt vara, hvilket de e sflagt tillika med sin klädbonad. De synas nu löj liga och burleska. Man möter flera fruntimmer på gatorna och deribland fianas de, som rätt gerna afslöja sig Jag kan icke underlåta, att i denna de stränga sedernas förslappning se en svår kränkning af Mabomeds lagar. Blend folket går en saga om en blond nation, som vid denna tid skulle komma att förjaga Turkarne från Bosforens nögra strand, så atv de ifrån Skuta:i åter skulle få se korset blänka på S:t Sofias torn. I sanning, det ges ögonblick, då min själ, förlorad i drömmar, hvilka vär stolthei kallar kalkyler, endast genom antagande af tron på det omöjliga och underbara, kan undkomma de föreställingar, som framträda under så skiljda former. — — — — Alla Fredagar begifver sig Stotherren offentligen till en moske, och tillsäger om morgonen, hvilken af dem skall göra sig beredd på hans besök. År 1833 såg jag Mahomed en Fredag; för eu par dagar sedan såg jag nu årer hans son Abdul. Man hade berättat mig så mycket om hans fulhet och skjukliga utseende, att jag just derföre tvertom tyckte, att han säg rätt bra ut. Han är storvärt, hans ansigte är långlagdt och blekt, hans ögon ha ett mildt uttryck och skägget börjar framsticka. Det ligger någonting betydelsefullt i hans anletsdrag, som uttrycket af lidande ofta medför. Man påstår, att hans hälsa nu är bättre, än förut, och att ban börjar allt klarare inse sin egen och sitt rikes belägenhet. Han ensam red, omgifven af bela sin hofsiat, hvars bästar fördes framför tåget. Lifgardet till fot följde efter; slafvar brände vällukter framför honom och andre buro de kläder, som monarken skulle påtaga under böner. Han sjelf bar en lång klädeskappa, som hängde ned ända till hans fötter, och reformens afskyvärda röda mössa. En stor folkmängd samlades i hans väg, för att se honom. En skara qvinnor befunno sig i en förgylld vagn, mindre för att se storherren, än främlingarne bland hopen. I vestra delen afstaden, mot Marmorasjön, höjer sig det bekanta slottet: Sjutornet. Konstantinopels politiska historia är skrifven i dess fängelser och på dess torns murar. Jag gick rundt omkring slottet, lugnt och stilla låg Marmorabafvet framför mig, som cen stor insjö. Atmosferen var genomskinlig, så klar, att man tydligt kunde urskilja de europeiska och asiatiska kusterna. Hvilken redd, att här låta äfven de största skepp, under slottets murar, göra sina evolutioner. Bosforen öfvergår icke i en främmande nations händer, utan att göra benne, hvem kon än må vara, till det första folk i verlden. Om man lemnar Konstantinopel åt sidan af detta slott, befinner man sig genast ute på fria fältet, ty rundt omkring staden går en skön väg. Fordom försvarades hon af en graf och trefalldiga pallisader; nu mera ligger.alit detta i ruiner. Forven fylla graffarna: med sitt grus, och man kan knappt vid porten Top Kapu urskilja den brech, bvarigenom Mahomed 11 inträngde i staden; så full af brecher är hela befästningslinien. Konstantinopel har 42 portar åt sjöoch 6 åt landsidan. Jag gick på en promenad utom portarna ända till foten af Jätteberget, som beherskar Svarta Hafvet och Bosforer, till det ställe, der rysku armeen kamperade år 1833. Här afslutades det bekanta fördraget i Unkiar Eskelessi, som erhållit sitt namn af den udde, hvarest Ryssarno uppfört en minnesvård, liksom om de ville antyda, att de voro herrar öfver detta pass, hvilket de efter behag kunde öppna och tillsluta för hvem de ville, till och med för Turkarne. Denna minnesvård utgöres af en okhuggen sten, af ungefär 45 till 48 föts höjd, som står upprest på en granitklippa, men hvilken man polerat på två sidor, för att derpå anbringa tvenne inskrifter; den ena på ryska språket, innehåller ingenting annat, än fördragets datum; den andra i guldbokstäfver, på svart botten, är turkisk och säger, att Ryssarne, Turkarnes bästa vänner, kommit till deras bjelp, när riket stod i fara. Man igenkänpner till och med på denna sten Ryssarnes stora skicklighet, som icke ens försmå det obetydligaste, för att komma till sitt mål. Den blygsamma turkiska inskriften låter dem i folkets ögon synas endast som oegennyttiga välgörare, under det Turkarne här måste gifvs dem ett öfverdrifvet vittnesbörd om deras gjorda tjenster. Det gör ett sällsamt intryck, att i det inre af Tur: kiet se huru Europåerne äro i en så orolig rörelse springa omkring och fråga efter nyheter; och vilja