Aftonbladet – 9 januari 1840, sida 2

EN PROMENAD I STOCKHOLM. Besöket hos Moster Elsa. (Slut fr. Tisdagsbl.) Herrn i bruna syrtuten och flickan med tvättkannan kommo i kåkbrinken till ett bus, hvars nummer icke syntes i mörkret (ty månljus eger icke rum i denna brink), och in i en portgång, hvarifrån ganska svårmodiga trädtrappor ledde upp till hemvister, hvilkas golf sista gången skurades under drottning Fredrika. Flickan, som i husets irrgångar fann sig serdeles hemmastadd, öppnade efter någon promenad en köksdörr, och syrtuten (såsom vi för korthetens skull vilja kalla herrn i syrtuten) följde efter. Syrtuten stannade i köksdörren och såg framför spisen ett efter utseende temligen ungt fruntimmer, som med venstra handen höll en stekpanna öfver glöden, oeh med en g.ffel i den högra flitigt rörde omkring de högt fräsande ämnena i pannan, på det att de icke måtte fastbrännas under stekningen. Sjelf fräste hon ändock ännu värre och småstampade emellanåt. När hon hörde någon gå i köksdörren, vände hon sig hastigt om och visade ett ansigte, som emot glöden såg poetiskt varmt ut, ofvantill försedt med rudera efter en nåeglig eller underlig hufva, hvilken gjorde ovisst, om personen vore fru, en ung madam eller måhända till sluts jungfru. Syrtuten, som skulle säga sitt ärende, började så här: Förlåt mig — jag söker Patons kontor, är det icke här i huset? a Nej, det är längre ned på Nygatan.n Tack: det var galant. Men syrtuten gick ändå icke, utan hadeunder vexlandet af dessa ord vuunit sitt syftemål, ait tillräckligt granska moster Elsa, för att finna, om han ville stiga in, eller genast gå. Han hade den besynnerligheten att stiga in. Detta, åter, gjorde den goda Elsa litet häpen, emedan hon haft sina skäl alt förmoda en pereons aflägsnande ifrån sitt kök, som sökte Patons kontor. Hennes fruktan minskades icke stort genom betraktandet af rock och hatt, men fremlingens kinder sigo så vänliga och rödlätta ut, att hon dock icko förmodade en skälm af allravärsta slaget. Syrtuten steg ogeneradt fram till spisen och sade: aMoster Elsa, jag skall öppet säga er, huru det är. Jag råkade på gatan slå sönder er flickas kruka, och har nu följt med hitupp, för att skaffa henne fri från bannor. Nu vill jag icke gå genast; till Patons hinner jag nog i morgon; era trappor äro bra otäcka, och jag önskar att hvila mig litet förrän j2g ånyo beträder dem., Det låg något i den fremmandes personlighet, som gjorde, att, så fort han endsst ville, kunde han inom mindre än tio minuter bringa hvilken som helst till öppenhjertigbet och förtroligt samspråk. Gud vet hvaruti denna egenbet låg, men moster Elsa öfvervann genast sin första skygghet; dock bibehöll hon den omtanken, att vilja skaffa dager i rummet. Hon tillsade sin flicka att hålla stekpannan öfver glöden, medan hon sjelf gick till hörnskåpet att framtaga aljuset,. Flickan var kort, så att hon synbarligen besvärades af att mea de smala armarne, höjda i luften, hålla och skaka pannan. Hvad hände? Utan något vidare gick syrtuten till spisen, tog pannskafiet af flickan, oeh började sjelf med en så van och hemmastadd hand utföra stekningen och vända om pannaas fräsande innehåll, att Elsa Senior med verklig tillfredsställelse började småle. Ett tu tre var ljuset tändt och ställdes, i brist på något annat, alt stå emot ett litet skrinlock, som för ändamålet öppnades. Hör, moster, Jag kan väl icke förlikna mig vid eder Abrink, men såsom jag emellertid förstår, alt ni kokar åt folk, så skulle ni väl också mot betalning kunna gifva mig en smula till qvällen?, — Icke vill herrn äta af min mat: åh nej, det är blott för murare. — KSåå? let blir min sak. Efter en smula krus fick syrtuten sin vilja ram, Elsa öppnade dörren till en liten sido(ammare, der hon bad sitt fremmande stiga n, medan allt gjordes i ordning. Fremlingen att deripne på en follbärk vid skenet af en raxstapelsbit, som värdinnan itände och nedanill böjde, så att han kunde stå på ena bördjörnet.. När hen åter utgick i köket, neg hon dörren på ett sätt, som liknade behag. Syruten tillbriogade en stund för sig sjelf och etraktade rummets innanmäte, som tillkönnaaf högsta fattigdesm, men likväl ordningsinne. Det enda ovuliga, som kunde upptäcas, var en linnesömnad, som lig kastad öfver n pall bredvid bordet; den bestod uti en ommisskjorta, blott till hälften färdigsydd; dem rofva synålen satt ännu qvar i sista styrget, ch risptråden, hvarmed sömnaden utfördes, yntes till hälften och hasti aidragen ur ena