Aftonbladet – 7 januari 1840, sida 1

han efter bästa förmöga uppfylli dem, — som ban ändtligen, alltid lyssnande till allmänna rösten, men icke af den styrd, icke traktande efter berömmet och icke fruktande tadlet, såsom domare öfver sina handlingar blott erkänner lagen och sitt eget samvste.n Det bör visst icke förundra, att Hr Öfverståthållarn begagnat tillfället att måla de svårigheter, en polisstyrelse har att bekämpa och de försakelser den erfordrar, med så starka färgor som möjligt; något hvar här i verlden vill nemligen gerna finna sin:egen ställ ning mödosammare och större qvaliteter erfordrande än andras, och det hör dessutom till den välbekanta kamarillajargonen att offentliga funktioner alltid skola framställas såsom de otacksammaste yrken här i landet, vid hvilka det vore högst indelikat att nämna belöning eller betalning, hälst enligt kamarillans åsigter den kontanta lönen och andra herrligheter äro att anse endast såsom funktionärens andel i landets afkastning. Detta allt osktadt bör man likväl höppsas, att den t. fPolismästarn icke modet falla för den t. f. Öfverståthållarns ästan alldeles tröstlösa teckning af de svårigheter, som förestå, utan skrifver en billig andel på den olika ställning hvari de båda vid inträdet i polisstyrelsen sig befunnit. Ty ehuru Hr Möllerbjelm, liksom Hr Berg, blifvit hämtade från ett embetsverk, hvilket, vi medge det gerna, visst icke kan anses som en skola för polismän, företer sig likväl dervid den märkliga åtskilnad, att då Hr t. f. Ofverståthållaren förut gjort en karrier, som alls icke leranat — tillfälle att inbämta kunskap för det embete han sedermera i all hast måste emottaga, så bar deremot Hr t. f. Polismästaren, efter inhämtad vanlig lagkunskap, haft tillfälle att i egenskap af tillförordnad domare handlägga ärender af samma art, som de nu mötande, så att för honom blott bekantskapen med hufvudstadens serskilda författningar och plägsåder, samt polismästaretjenstens egna lynne och attentioner återstår att göra. Det lärer således icke undfalla Hr Berg, att Hr Möllerbjelms tal om eländets förfärliga skepnad, brottets jernhårda oböjlighet, laghrytarnes studerade undanflykter och tilltagande djerfhet m. m. är en naturlig följd af det intryck en menniska måste erfare,sum vid en redan avancerad ålder kallades från en lugn och inöfvad tjenstebefattning till en alldeles ny, och derföre lätt förleddes att betrakta de främmande föremål, som mötte honom, såsom nya i tiden, ehuru de egentligen voro nya blott för honom. Eller månne icke polisens och domstolarnes annaler tillräckligt upplysa, att här i hufvudstaden äfven tillförene funnits djerfva och studerade brottslingar och att tjufvar i alla tider nekat för stölderna, så länge de kunnat, ehuru man derföre ieke bör neka att det sätt, på hvilket polisstyrelsen under den sednare tiden biifvit handhafd och hvarz igenom den så betydligt sjunkiti arespekt) bos de sämre och skining hos de bättre, gjort den flyktiga polismästaretjensten allt mer och mer besvärlig, emedan hvarje efterkommande der har att återupprätta, hvad företrädarne nsedrifvit. Från denna synpunkt ega Hr tillförordnade Öfverståtbållarens föreställningar anspråk på uppMårkskmbit och allmänheten håle önskar och boppas, att alla de på ordning och säkerhet i hufvudstaden så menligt inverkande tilltagen med prygling, pinande, olaga häktning, oskyldigza eller frikända personers begrafvande i fängelserna, laglösa inqvisitioner, försummade expeditioner, trots met den för lagarnes cfterlefvad inrättade domarermakten, och strifvandet fatt ställa polismyndigheten öfver både lag och rättskänsla, hädsnefier, så vidt af den t. f. polismästaren beror, skola försvinns, samt det vämjeliga oväsendet med la hamte poliee och rapporteringsfjesket icko distrehera en embetsman, som, det förutan, har fullt att göra. Med röttvisa och arbetsamhbet skall polismästaren förmå vicna aktning af både aliberalismenn och afilantropien, och slutligen kunsa trotsa sjelfva kamarillan, som sträfvar att göra honom till sitt verktyg. Dessa äro kortligen de refliexioner, man hört allmänneligen beledsaga läsningen af Fr Ofverståtbållarens tal, och vi hafva trott oss så raycket mindre böra förhålla dem, svm Hr Möllerbjelms klegen öfver de stora anspråken på embetsmännen, öfver bristande arättvisa åt barns nitn, och öfver willviljan, som sätter eefrerlåterhetens, hårdhetens ellar laglöshetens stämpel, på ehans i bästa välmening vidtagna åtgärder,, nödvändigt måste göra ett ofördelsktigt intryekz på den hararguerede, och dessutom synes mycket omotiverad, åtminstone af fr Mirhjelm, som svårligen lärer kunna framte något enda exempel på, att han blifvit orättvist klandrad eller några strängare aomärkningar af tryckpressen mot Öfverståtbällareembetet riktada lör endra åtgärder, än sådana grofva I förseelser, för hvilka äfvan allvännpa aklagaremakien fonrit cje föranlåten, att uppträda mot dettas embele. Det är åå dubbel märkvärdigt, att i ett instelleringstal, som har för ändamål, att upplysa en undererenad om dess embeteÖRA ne ås mt IETF ITE SIDA SVEN ETS JGA 3 i lör SYVECKEAR LEGE