Aftonbladet – 4 januari 1840, sida 3

(Insändt.) En flitig och uppmärksam läsare af tidningen Eos, som äfven abonnerat sig på nämnde tidring ör det ingångna året 14840, tager sig friheten anpråkslöst framställa till dess Redaktion, om det cke vore skäl, att de recensioner och kritiker af itkomna arbeten, som i densamma förekomma, utid usdertecknades med recensentens namn eiler signatur, men i annat fall, att det åtminstone stänligt kunde iakttagas med kritiker af bellestristiska ;rbeten. Skälet till en sådan hemställan bör kanske närmare uppgifvas. Med Eos är nemligen, om (ns. ej bedrager sig, det serskilda förbålardet, att j638s Redaktion icke utgöres af en ständig och af allmänhketen känd personal, utan tvärtom bar man hört sägas att en stor del af isymnerhet våra yngre förattare då och då lemna strödda bidrag och kritiser öfver hvarandras skrifter. Detta är i sig sjelf natet ondt, utan: dör tvärtom såsom ledande til en större omvexling och lif i stilen och behandlingen sf ämnena, snarare uppmuntras än afstyrkas. Men om ej sjelfva omdömena i en så beskaffad kritik skola förlora sitt värde, och ofta nadsjunka antinsen till hvad Tyskarne kalla Lobhudelei å ena sijan eller till obilligt utfall af den litterära afundsjuken å den andra, så är nödigt, att allmänheten något när blifver underrättad hvarifrån de bärleda sig. Ty det är klart, att vid ett sådant institutt och serdeles bland unga poeter som ofta äro bekania och vänner, annars lätt kan insmygga sig ett så kalladt camaraderie, det will säga, att de respektive författarneföfverenskomma att utbyta loford och puffa ut hyvarardras: alster; ja, det skulle till och med möjligen kunna hända, att någon Författare, som icke varit nog lycklig att få beröm af andra, företoge sig att skrifva till sitt eget lof och issände den anonyma uppsatsen till Redaktionen ech att derna i en hastig vändning och vid ett tillfälligt behof af manuskript, — nDågot som kan inträffa med alla Redaktioner, — lemnade en plats deråt. Det förstnämnda kan väl ej i alla fall helt och bållet förekommas, men försvåras åtminstone genom den, af Ins, föreslagna åtgärden, och det sednare eller att skrifva öfver sig sjelf, blefve då än kinkigare. Saken hel och bållen är visst af föga vigt, men tordaimedlertid förtjena att tagas i betraktande. D.