Aftonbladet – 2 januari 1840, sida 2

oo oA RT RT —I I höna AVR MM MRR HBA MM IVARSAR SERVER re Te UuvT verket), upphör att vara det, så snart bättre vara åstadkommes genom arbetets delning. AA andra sidan vinna ofta beslägtade konstfärdigIheter på att förenas under en gemensam ledning. Ty arbetets gemensamhet fortgår alldeles i samma mån, som arbetets delning. Ej blott den fordom enklare konstprodukten befinnes ofta både lättare och bättre kunna tillverkas, Jmed på en gång vida mer, än förr, både deladt och gemensamt arbete; nya, allt mer sammansatta konstalster uppkomma med mnäringsflitens utveckling, och fordra det både delade och gemensamma arbetet i allt högre mått. Med lett ord, fördelen af arbetet i stort, af det gemensamma arbetet, af det intelligenta arbetet, gör sig, inom alla den menskliga konstfärdigheteas och idoghetens områden, allt mer gällende; och öfver allt stannar det enstaka, det isolerade och sig isolerande arbetet emot detsamma i förlust. Det tredje ståndet utgick, skråmässigt rustadt, ur medeltidens samhälltsstrider. Det var den krigsrustning, det ifört sig till försvar emot feodalismen. Det borde ihågkomma, att det nu i samhället är hemmastadt. Hvad det hade fordom att värna, var ej blott det misskända och förtryckta arbetet, det var mensklig, kristlig och borgerlig rätt. Sådana äro skrånas anor: hvilka äro höga nog. Dessa gillen och Jsamfund hade ursprungligen ej blott en industriel, utan tillika en religiös och politisk betydelse. Nu mera ha de till och med förlorat traditionen deraf, att de fordom ägt äfven denna sistnämnda högre bemärkelse; och likväl var det just denna, som gjorde dem till hvad de en gång voro, stora, industriella arbetsanstalter, och tillika stöd för medborgerlig frihet och rätt. — Den, som vill återgifva dem sin fordna betydelse, återväcke äfven deras fordna anda! Men just denna verkar nu, på högre banor, för samma mål med andra medel. Det var för arbetets frihet dessa samfund kämpat; med hvad rätt vända de sig nu emot den? — Men bäde adelsväldet och hierarkien ha haft stora förtjenster, och likväl vändt dem mot allmän rätt. Det hörjande borgarecväldet, hvars grund endast kan vara allmän rätt, misstager sig mest med ifrandet för några uteslutande rättigheter. Också förmärkes denna ifrån oftast, der bergaren blifvit längst efter sin tid, hvars färger äfven skrå-npitet likväl ej försmår att lina; ehuru sådana anspråk måst förefalla trängre och inskränktare, i samma mån, som borgaren i sjelfva verket representerar allmäånare intressen. Jag vet att, i detta praktiska ämne, de blott teoretiska spekulationerna mea synnerligt förakt tillbakavisas af de gamla inskränkningarnas försvarare. Här må derföre blott åberopas en erfarenhet, som man svårligen lärer jäfva. Jag lånar (ehuru i förkortad framställning), följande ur motiverna till det sista förslaget till en näringslagstiftning för konungariket Preussen. Efter de olyckliga händelserna åren 4806 och 1807, som bragte den Preussiska monarkien på branten af undergång, blef den öfvertygelsen allmän, att någon väsentlig förbättring af så väl hvarje enskillds som nationens belägenhet endast var att hoppas derigenom, att hvar cch en sattes i stånd att göra det möjligast fördelaktiga bruk af sina förmögenheter och anlag, — och, då det redan länge var satt utom tvifvel, att de dittills gällande näringslagarna hämmade näringsflitens utveckling; så blef en genomgripande reform af hela mnäringslagstiftningen en af de första steg, som vid Statens reorganisation kommo i betraktande. Genom Ediktet (Gewerbesteueredikt) af den 2 Nov. 4840 upphäfdes all hittills i närings-lagstiftningen bestående kskillnad; mellan stad och land liksom alla de företrädes-rättigheter, som i samma afseende ditintills med korporationer och skrån eller privatpersoner varit förenade, och såsom allmän grundsats uppställdes: att, till bedrifvanda af en näring, endast lösandet af ett patent (Gewsrbeschein) var erforderligt men också tillräckligt, och att ett sådant patent ej kunde någon förnekas, som för oförvitlig vandel var känd. Genom Ediktet af den 7 Sept. 1844 gjordes åtskilliga modifikationer ech närmare bestämmelser för verkställigheten af det örra Ediktet, hvars allmänna grundsatser likväl förblefvo väsendtligen oförändrade. — Anworlunda förhöll det sig med de landsksaper, vilka, åren 1843 och 48142, endera af Preusen återeröfrades eller, i följe af Kongress-aken i Wien, med detsamma förenades. Här ällde dels den äldre, Tyska bundna näringslagtiftningen, som till en del äfven var strängare, n den fordna Preussiska, dels — såsom i de örut med Fransyska Kejsareriket förenade Rheninderna — den nya Fransyska, genom revoutionen införda och sedermera stadgade, mnäingsfribeten, som hade uppbäft alla skrån. Oika näringslagstiftningar voro således i sjelfva erket uti Staten gällande, och näringsfrihetens rnndeatcer i vicsa delar af mMonarkien cLulla