Aftonbladet – 2 januari 1840, sida 2

RER VIA 23 AVE FER ERC BRIS ARSSE ORRAESSRR EVER VARI TLERELS, BP märker förf., att man mångenstädes sökt, asåsom lindrande medel, befordra detta välstånd Iauader det de högre vilkoren derför blifvit hämmade,, samt att denna procedur, i stället latt förekomma revolutionerna ofia påskyndat Ideras utbrott, emedan cmenniskan lefver ej af bröd allena, och den som stänger henne från friheten och ljuset, förderfvar henaes lifssafter., T Arbetets befrielsen blir derföre nödvändigt ett af Förf:s positiva medel mot fattigdomen, och alldeles i rak strid med den förgångna fattigvårdskommitteen, ligger han derpå en så stor vigt, att största delen af denna sista artikel af honom egnas åt en utveckling af nödvåndigheten att befria näringarne och emancipera den ekonomiska lagstifiningens, undan godtyckets och enskilda intressens inflytelser. Vi införa en del af denna utveckling, men med den önskan, att ingen måtte försumma att äfven läsa det öfriga af detta häfte. aSkrankorna för arbetet äro och hafva varit: dels de naturliga, — såsom skogen, ödemarken, afståndet m. m., — som hindrat arbetets gemensamhet och dermed dess rörlighet att utveckla sig: dels de artificiella, — nemligen prohititionerna, — med hvilka de uppkomna näringsoch arbets-gemensamheterna sedermera omskansat sig och kriga emot hvarandra; — ett krig, hvilket, om ej bättre krafter motarbetade det, också skulle ha verkan af att införa en anificiell närings-ödslighet, i stället för den naturliga ödemarken. Men, om vi öfverallt här se det jemförelsevis enstaka, sig isolerande, arbetet i strid mot det kollektiva, allt mer gemensamma, så är genom sakens natur denna strid likväl fåfäng, och den arbetets befrielse, som visar sig i dess allt mer tilltagande rörlighet, sprider sina välgerningar, oaktadt alla hinder och skrankor, ifrån arbetets högsta sferer ned till det arbete, som närmast synes fästadt vid jorden. Ty om jordbruket gäller detsamma, som om all annan industri, och just genom den företrädesvis rörliga industriens egen utveckling; jordbrukets förnämsta produkt, spannmålen, har, på det hela fallit i pris, under det både folkmängden tilltagit och jordbruks-arbetets värde stigit. Erfarenheten, bämtad från tvänne de mest civiliserade Europeiska stater, kan gälla för den fortskridande ci vilisationens egen, och visar, att en vexande folkmängd, med näringsflit, väl öfvervinner den fruktade svårigheten af näringsmedlens otillräcklighet. cEmedlertid — om nu arbetets, och dermed egendomens, tilltagande rörlighet ej kan hindras, — om de gamla skrankorna och dammarna mot denna rörelse nu mera blott öka de öfversvämningar, de varit ämnade att före-. komma, (emedan de ej lemnat det stigande! menskliga arbetets kungsåder fri), hur skall det , nu rörliga arbetet regleras. så ati det i sin ordning ernår en bättre säkerhet, än det for-, dom bundna arbetet köpte på bekostnad af sinl; frihet? — Vi kunna ej inse att detta kan ske lJ annorlunda, än derigenom, att den positiva lag4 stiftminger sjelf beslutar sig att iakttaga arbe-) lets naturliga lagar, — och, först och främst ; i fråga om produktion — utbyte och pris.l1 a Vi vidröra här grunderna för både närings-, handelsoch penninge-lagstiftningen; och hvare a 6 a r I a t och en ser, liksom jag sjelf är den förste att erkänna, att en tillfredsställande behandling af så vigtiga och invecklade ämnen lika mycket öfverstiger mina gränser, som min förmåga. Några tillämpningar af hvad redan blifvit sagdt måste dock ske på hvardera af dessa ämnen. a1:o Det yttrades i början af denna artitel: Redan länge har varit afgjordt, att hvarken ( den kriminella eller den civila lagstiftningen h kunna få vara godtyckets eller tillfällighetens e verk. Den tid är inne, då samma fordran a sträckes äfven till samhällets ekonomiska lag-s stiftning i hela dess vidd; då det inses, att, ile denna ej mindre än i de förra, är fråga om a vars mans rätt. Detta öfverensstämmer med v vad i en föregående artikel blifvit yttradt, t nemligen att polisoch administrations-frågor!s småningom utbilda sig till rätts-frågor. Ty,lå nom området af polis i vidsträcktare mening v och af administration, ha alla de nämnda lag4 tiftningarne företrädesvis ansetts ligga, så att m le dithörande ämnen snarare blifvit betraktade fö åsom ordningsmål, vid hvilkas afgörande nytta vw: ler skada kommit i fråga, än såsom föremål n ör egentliga rättsbestämmelser. Men om äfn!h en den förmodade nyttan — ofta den enskiltase — här mest gifvit föreskrifter, i stället för te ättvisan, så ha likväl naturligtvis föreskriftergå a, en gång af statsmakten gifna eller medgifst a, antagit en rättskraftig form, innehållet må! är a varit huru orättvist som heldst; hvaraf föl-!fö er, — då aldrig lag med olag bör rättas, — lä tt de derigenom meddelade rättigheter äfven lu öra vara lagligen gällande, tills de lagligen ri pphäfvas. Men just härmed komma de också li! lt mer inom den allmänna lagstiftningens omvc åde. — Närgtnasfrihet har hlifvit tidahwvarfuate! or