Aftonbladet – 28 december 1839, sida 2

; Artikeln I. OM ANDAN I SVERIGES GRUNDLAGAR. Sveriges Regeringsform och öfriga gruudlagar (Riksdags-ordningen, Successionsordningen och Tryckfrihets-lagen) äro de högtidligaste bevis, att Svenska folkets suveränitet vid revolutionen 1809 erkändes af alla, såväl af dem som då på revolutionsmännens uppmaning för tillfaldet öfvertagit ledningen af rikets angelägenbeter intill Rikets Ständers sammankomst, som al dessa nationens representanter sjelfve. En konungs -pohtiska felsteg hade blottat allt det orimliga 1 deras satser, som vilja låta nationerna endast I vara till för regenterna, och hos de sednare erkänna högsta makten, endast för att kunna draga personliga fördelar af folkets krafter. Det naturliga begreppet att suveräniteten endast kar tillhöra folket, kunde ej då undertryckas, En dynasti försvann, men folket förblef; man kunide ej undandölja det, och med denna sanning för ögonen var det ej värdt att då söka förvilla. Konungen besvor de grundlagar, mnationens ombud gjort och samtyckt; och han hade genom denna handling erkänt, att Konungamakten blott var en öfverlåtelse af folkets makt, och att denna odfverlåtelse, när och huru helst ofverflyttad på andra Rezgenter, dock alltid måIste förblifva af beskaffenhet, att Sveriges Konung är pligtig erkänna folk-suveräntiteten och latt anse sig sjelf, såsom blott den förste ibland medborgare, samt nationen för något annat än en hop af omyndiga, hvilkas gods och välfärd kunde efter behag förvaltas. Då ett folk genom någon vigtig historisk actus ofverlåter vissa andelar af sin suveränitet åt en regent och sina ombud, är det också obestridligt, att detta icke kan ske på bekostnad af kommande generationers naturliga rätt. Men detta skedde i samma ögonblick regentens makt komme att i ordets egentliga bemärkelse öfverväga folk-ombudens. Skulle nationen lemna dessa begge statsmakter, att direkt med hvarandra täfla om högsta väldet inom samhället, så skulle man med detsamma hafva förklarat ett inbördes krig, och då skulle nodvändigt antingen Regenten eller national-representationen blifva den segrande. Svenskaj folket kunde år 1809 icke åsyfta att gifva sig en ny despot och en representalion, som ej ägde annan eller högre bestämmelse, än att fördela skatterna. Det sökte deremot, att bilda en regeringsmakt, hvari en konung väl var den beslutande, men hans ministrar de ledande, hans statsråd de upplysande, och desse gemensamt inför folket ansvarige för sina åtgärder; och som Konungen icke kunde utföra det ringaste utan alt en minister ålog sig, att under en sådan ansvarigbet kontrasignera beslutet, bildades ett värn emot den fara, som fiktionen om Konungens oansvarighet eljest alltid måste medilöra. Man sökte göra domaremakten oberoende af regeringsmaktens godtycke, genom dess oafsättlighet, och då detta ej visat sig tillräckligt, ville man äfven göra den i någon mån beroende af nationens opinion, samt fastställde derigencm såsom grundsats, att folkets röst är den, som har att ytterst bestamma värdet af de offentliga organernes handlingssätt. Under alla dessa garantier till betryggaude af enskild och allmän rätt föreställde man sig, att det monarkiska regeringssättet borde genom sin enbet och kraft kunna blifva det mest välgörande, och caess ofullkemligheter afbjelpta. — Arftlighetens vådor ansågos förebyggda, då ministrar och rådgilvare, ansvarige infor Stinderna, blefve regeringsmaktens organer; och man trodde sig blow behöfva stadga forn:erna för regeringsmaktens utöfning, utan; hvarje misstanka aw föreskrifternas ordaförstånd skulle så förbises och förvridas, att denna delegerade makt kunde avse sig sjelf såsom varande allt och nationens ombud den underkastade. Gå vi nu närmare till granskning af giundlagarnes innehåll, så skola vi finna den obestridliga sanningen, att andan i dessa grundlagar är så god och betryggande för nationen, som tidens upplysning i allmänhet medgifver. Utom de bestämda föreskrifter för fattandet och utfärdandet al alla regeringsmaktens beslut, som finnas i Reg.formen, Ny 4, 5, 6, 7, 5, 9, 10, 11, 12, 13, 14 och 15, samt för beskaffenheten af, och sättet för rådgifvarnes ansvarighet, i S6 38, 105, 106 och 107, äge vi i törhandlingarne vid 1809 års riksdag de motiver för dessa stadganden, hvilka utgöra en ledning för den inom regeringsmaktens område ver-kande personalens handlingssätt. c Makten att slyra,, säges deri, tillkommer odelad Konungen, men hans beslut kunna ej förhastadt fat) 1809 års riksdagsbeslut bör isypmerhet i detta afseend teånget ifrån Stän.