LO Se VETA JE nn I Det omtalade manifestet till natioaen från Exaltadas har nu ändtligen utkommit, men sy-. nes mindre farligt, än man fruktat, emedan det är så oerhördt långt och tröttsamt, att man ej tror, det många valmän skola förmå genomJäsa det. Man börjar nu åter väcka tvifvelsmål om grefvens af Espanna öde. Under det några tid-ningar meddela ganska utförliga berättelser om bans afsättning af juntan, och att den eskort, denna gilvit honom, för att följa honom till Frankrike, skall hafva återkommit och förklarat, det Christinos öfverfallit dem under vägen och mördat grefven, påstå deremot andra, att han välbehållen anländt till Frankrike samt till och med skall vistas i Bourges. Det vissa är likväl, att han försvunnit från den fordna skådeplatsen för sina grymheter ech våldsamheter. DANMARK De Köpenhamnska tidningarne med gårdagsposten äro uppfyllda af adresser till den nye Konungen och hans svar derp5. Större delen af dessa ustatshandlingar, röra sig helt och bållet inom gebitet af en underdånig fraseologi, och äro således utan allt intresse. Fördelaktigt utmärka sig deremot det tal, konferensrådet Oersted höll till Konungen på Vetenskapssällskapets, Sällskapets för naturvetenskapernes utbredande och Polyteckniska skolans vägnar, adressen från Köpenhamns handelskorps samt den från en del embstsmän och borgare i Naskow, till eit antal af 420 personer. Vi meddela här nedanföre det hufvudsakligaste af dessa tal och adresser och de punkter af Konungens svar, hvilka hafva något slags politisk betydelse. Hr Oersted började med en kondoalacs öfver Fredrik VI:s frånfälle, hvarefter han fortfor på följande sätt: cMen våra tankar stonna icke härvid. Vi skulle icke mel sann frimodig glädje kunna framföra våra lyckönskningar, om det uteslutande vore såsom vattenskapornas vän vi fåst3de vårt hopp vid Eders Moj:t. Hade vi uppfattat en så inskränkt åsigt, så skulle vi till och med kouna anses sakna sinne för vetenskapens innerliga och mångfaldiga sammanhang med lifvet. Nej, vi veta, och erkänna det med glädje, att Eders Maj:t icke uteslutande vill vara vetenskapsmannens eller konstnärens eller krigarens eller någon serskilt medbargareklass Konung, utan att E. M. omfattar alla lifvets mångfaldiga förhållanden med sin omvårdnad. Vi lefva i ett stort och märkvärdigt tidehvarf, fullt af faror, hotande faror både för folk och furstar. Under seklernas lopp hafva nya krafter utvecklat sig, upplysning och bjelpmedel hafva icka blott i en ofantlig grad tilltagit, utan derjemte tagit nya rigtningar, så att de hota att våldsamt spränga de gamla formerna, sivida icke en vis och fredlig reform förebygger sådana borgerliga skakningar, hvilkas slut, i fall de finge öfverband, måhända ingen nu lefvande kunde hoppas att skåda. Det är för oss en stor och tillförsigt ingifvande tanka, att E. Mosj:t deltagit 1 detta tidebvarfs bildande, och att E. M. redan på mer än ett sätt gifvit en borgen för, att E. M. är invigd deri. Vi räkna derföre icke blott på den insigt i göromålen, den ifver för deras raska och välordnade gång, den gåfva att sätta allt detta i rörelse, som tronarfvingen redan så ofta visat; utan wi glädja oss ännu mer deröfver, att BB. M. medförer på thronen vårt tidehvarfs utvidgade frisinsade ideer, förenade med en stor, i erfarenhetens skola mognad, öfverblick af verlden. E. M. skall säkerligen icke tro om oss, att det skulle vara plötsliga, sönderbrytande förändringar vi väntade af E. M. regering; vi hysa tvertoma det säkra hopp, att de stora ingripande förbättringar, till hvilka tidehvarfrets raskare gårg uppmanar, skola af E. M. från all fruk-: tan aflägsnade själ på en gång med kraft påskyndas och med vis försigtighet ledas. Då jag nu har den äran att i detta högtidli ga ögonblick stå inför! min konung, anser jag! det för min pligt att uttala denna folkets tillitsfalla förhoppning, icke såsom någonting för E. M. nytt eller föga bekant; men det är fosterlandskärlekens drift att uttala sig, och statens lif är friskast der, hvarest Konungen beständigt har en lefvande närvarande öfvertygelse, att hans stora och goda föresatser hafva rotfäste i folkets hjerta, och hvarest fo!kets kärlek städse underhålles genom öfvertygelsen om Konungens kraft och goda vwilja. Då de ord, som talas i Konungarnes höga salar, i våra dagar genljuda i de aflägsnaste hyddor, så skall äfven det, som här blifvit taladt, vara ett bidrag, om än aldrig så ringa, att upplifva och