Aftonbladet – 16 december 1839, sida 3

än blotia ord. Men hvad som i sycnerhet intar en främling, är dessa damers otvungna komversatiop; der förefaller bonom dervid likasow han känt dem i hela sin lifstid; de äro muntra utar tillgjordbet, qvicka och sarkastiska, utan att hvarken begagna bitande, eller för långt drifna, tvetydiga uttryck (le double entendre) — deras deltagande för elyckan är uppriktigt, utan romantisk öfverdrift. och hvilken kavaljer skulle vid allt detta vara nogl: ingrato (otacksam), för att icke ursäkta, om han : funne eu litet smicker ljuda väl i den skönas öra. Språket, det gudomliga spanska språket, det lånar sig så lält åt de behagligaste uttryck, känslan hal-l. kar så otvunget öfver tungan på de poetiska or-l) den — och snart står den sköna framför idcernas spegel. Men hon låter sig deraf ej förvillas, hon kastar en flygtig blick i åäenna spegel, och emottar detta rökverk såsom en vanlig belefvenhet — en gärd åt hennes kön. a Till bevis på den lättbet, en främling — så väl genom de härvarande damernas sällsynta be lefvenhet och aktning för utlänningar, som igenom sjelfva epråkets resurser — har att kunna, såsom man säger, draga sig väl ur ett kinkigt spel. tar jag i anspråk mine Läsares tålamod, för alt berätta ett uppträde, som hbärde mig kort före min afresa ifrån Montevideo. aJag hade der blifvit bekant med Er Geo. W. — pordamerikansk sjökapten, och med-redare i det. fartyg han förde, — samt dertill, hvad Engelsmäni. nen kalla: en Gentlemar; ban var för första gången på orten, och kände icke det spanska språket, men var sgngelägen, att isnan sin afresa göra sig ; underrättad om stadens märkvärdigheter. Vi gingo ofta tillsammans och gjorde dagligen små prome-; nader, så väl inom som utom staden. En afton! besökte vi Spektaklet, då han uti en af de första: logerna på första raden upptäckte ett fruntimmer, som intresserade konom. Jeg fann genast, att min Nord Amerikan var, såsom man der å orten uttrycker sig: templado (verbotim: stämd; men betyder: här. upprörd). Han hade intet öga mera för scenen, utan fixerade oafbrutet damen i logen. Andtligen frågade hen mig, om jag viste hvem det frun-; timret var; och, då jag svarade ja och tillade aut hon var ifrån Buenvs Ayres, samt att jsg kände henne, — bad hsn mig visa honom den vänskapen, : att introducera honom hos henne och hennes familj, hvilket jag lofvade. Vid spekteklets slut kommo vi öfverens att den följande dagen twäftas hos mig: kort före skymningen; men Hr W. hade blifvit hindrad, och kom icke förr än efter mörkvinger. Jg viste ganska väl vid hvilken gata damen bodde,l och att nummern på huset var 350, men i den de-! len af staden äro nästan alla hus lika; vigiogo arm! i arm inbegripne i ett samtal, och jag missräknade mig på antalet af de tvärgator vi hade att pas-; sera, hvarigenom vi kommo ovetande att gå förbi. den gatan, der damen bodde, och veko i stället af vid den följande. Husen voro, som ssgdt är, lika vid dessa gator; vi kommo till JA 30, och jag klappade sakta på porten. Genest utkommer en neger och frågar värt ärende, hvartill isg svarar med frågan: Ia senora esta en casa? (Ar frun eller rsamsellea hemma?) Han ingår genast att anmäla 083, då på en gång tvenne negrer ifrån den era sidan af ferstun utkomma med hvar sina två silfverkandelsbrer, hveri brunno spermacettylius, — ef:er-: följde af ett ungt skönt fiuntimmer, som jag då: såg för första gången i min lifstid. Hon gjordej för oss en lätt böjning på bufvudet och sväfvade! under uttrycket: acentren Cavallerosn (stigen in mine Herrar), öfver farstu-golfvet till den midt emot varande förmaksdörren. Jag hade redan trädt in i ferstun och helsat damen, då Hr W. ropade till mig på Engelska: cDet är ett misstag, Hr B., för all del vänd om! Men äfventyret föreföll mig roligt, damen intresserade mig — och jag beslöt, att fullfölja det; jag sade derpå till Hr W.: aJag har aldrig tyckt om att retirera; stig in Hr W. hvarpå vi båda följde vår okända in i förmaket och öfver den granna golfmattan till en präktig kanape, der hon satte sig ungefär på midten, och tecknade åt Hr W. att sätta sig på hennes högra sida, samt åt mig att taga plats vid den venstra. Jag hade imedlertid under den långsamma gången hunnit något läsa öfver min role, och Läsaren täcktes benäget ursäkta, om den icke är i bans smak, men jag fann för momangen icke på någon tjenligare. Jag började då: aBella Senorita! (vackra liila dam) avärdes förlåta oss vår djerfhet, att, ehuru alldeles obekante, intränga uti ert angenäma sällskap, men jag har länge vårit i Syd-Amerika och lärt känna ert vackra köns öfverseende mildhe!, hvarföre jag på förhand räknar på er förlätelse. Denna Herres namn är W.; ban är hemms i New-York, och min vän, men har icke den lyckan att känna ert sköna språk; jag har derföre varit hans ciceron, samt visat honom en del af det intressanta i denna stad, som förtjenar en främlings uppmärksamhet; men han: har slutligen gifvit mig det uppdrag, att visa ho-) nom det älskvärdaste fruntimmer i Montevideo; jag har sjelf ofta med tyst beundran gätt förbi edra; fönster, utan hopp att någonsin få den lyckan att kunna göra er bekantskap; men nu har önskan, att villfara en väns ästundan, hos mig öfvervunnit alla skrupler. — Är ni så ädelmodig och förlåter mig? Jeg öfverlemnar till hvar och en af mina läsare ett afgöra, huru ett Svenskt fruntimmer i en sådan ställning skulle hafva förhällit sig. — En Engelska hade säkert stigit upp och lemnat de obudpe gästerne åt betjeningens försorg. — Men min Montevideana satt qvar på sin plats, förlorade icke sin goda min, och svarade helt enkelt: Jag beklagar er vän, som blifvit narrad genom edra dåliga ögon, men jag står bos er i förbindelse, för att ni igenom hans bekantskap förskaffat mig tillfälle att skrifva till en min bror, soma är i pension i New-York, och ifrån hvilken jag på flere år ej fått någon underrättelse. — Nota hene, om Hr W. vill göra mig den tjensten att befordra brefvet.p Min vän var höänstill naturligtvis ganska villig, — och så börjades en bekantskap, som vi sedan icke I I I I I