det väl ingen för nära om judarna, dessutom på egen bekostnad, och till egen vinst eller förlust, vidmagthålla sina synagogor, sina skolor, sina undervisningsanstalter och sin rabbinism? Regeringen förbjuder icke Katholikerna i Irland att hålla sig en katholsk prest, blott de betala den protestantiska, som de eljest icke draga nytta af; och äfven våra intoleranta institutioner hafva tillerkänt den, i sina dogmer, från den herrskande kyrkan mest afvikande och af alla minst kristliga sekten, nemligen Qväkarne, utomordentliga eftergifter. Judarnes inhördes förbindelser, så vidt de äro spridda på jorden, skulle göra det lätt för dem, säger man, att draga förmögenheten hvarthän de ville. Står detta verkligen i deras magt, änskönt de kristna i våra dagar också hafva lärt konsten samt hafva mest att säga vid regleringen af penning-massornas fluktuationer, sker sådant likväl endast med deras egen förmögenhet, och till den stats bästa, i hvilken de befinna sig bäst. Penna magt, om den också icke var så kringskuren som den är, skulle slutligen komma den stat till godo, som skänkte dem de största, borgerliga rättigheter och således ersatte dem deras så mycket saknade Palestina. Från karakterens sida hafva de stackars Judarne alltid måst fördraga de hårdaste angrepp. De Kristne göra här vidräkning, men icke med den rätta, för hvad de sjelfve en gång lidit af hedningarne. De begagna helt och hållet dessas politik, som just bestod i att påbörda dem de samma skändligheter, som pöbelfördomarna in i våra dagar tillägga Judarne. Den någotupplyste har vällängesedan frigjort sig från fruktan för deras mysterier, men rätt ofta icke från fördomen, att den Judiska folkkarakteren är mer olycksbringande än Palestinas spetälska: den skall allt ifrån begynnelsen hafva varit dålig, och har förvärrat sig under förföljelserna. Det sista är lika så rimligt, som det första är orimligt att antaga om det folk, som våra religionslärare kalla Guds utkorade, Guds utvalde, Guds eget folk, och hvilkets historia verkligen har mägtiga själskrafter att uppvisa i lagstiftning, poesi och moral-filosofi, och hjeltar, lika uppoffrande, som de i Roms och Greklands republiker. Men medgifvet att i synnerhet de lägre Judklassernas moralitet har lidit, i afseende till deras ställning till de Kristne, så att de hämna sig öfver dessas våldsamma förtryck, med alla schakrets konster, så har likväl äfven den bibehållit sina goda grunddrag, och i de smutsiga vrår, dit man tillåtit dem att smyga sig hem med sitt byte, äro många af de osedlighets laster främmande, som trifvas i det kristna armodet och eländet. Deras familj-lif skall, i alla andra hänseenden än renligheten, vara oklanderligt och deras broderliga tillgifvenhet för hvarandra värd efterföljd. Om man eljest betraktar träldomens resultater hos kristna folkslag, skall man finna de nödvändiga intrycken deraf likaså varaktiga och djupa, under det att förbättringen i deras ställning genast, eller i första generationen, visat dess välgörande infiytelse på karakteren. Det är äfven märkvärdigt, hvilken hastig inflytelse dopet synes hafva på denna — jag menar nemligen i folkets opinion. Ansigtsbildningen är då det endaste, som påminner om Juden, icke ständiga laster. . Dessa måste alltså icke ligga djupt rotade, då de låta sig så lätt bortrensas. En stor fruktan råder äfven för att Judarna, om de erhöllo lika frihet med andra främlingar, skulle tillströmma i sådan mängd,