Norrska Grundlagens 2, sista momentet. Till Norges 9:de Lagtima Stor-Thimg. Det är en mägtigare och högre känsla än vördnaden för det en gång antagna, ett djupare, i religionen och menniskohjertat grundadt erkännande, än al principen om Grundlagens orubblighet i alla punkter, de bristfälliga så väl som de goda, för att med årens och traditionens helgd allägsna hvarje ingrepp på de vigtigaste och mest omtvistade deraf, som förmå undertecknad. att åsidosätta allt afseende på bristen al en personlig betydande ställning, för att framträda med ett förslag till upphäfvande af det intoleranta lagstadgande, som Grundlagens 2 sista Momentet innehåller emot den Judiska trosbekännelsen. Religiös intolerans är eljest Grundlagens mörka sida. Den herskande kyrkan vore säkert hos oss, lika så litet som uti Konungariket Sachsen, i fara, om dess 4 paragraf Y uttogs och den 16:de) förändrades i öfverensstämmelse dermed; och stadgandet i . 92, der det göres till nödvändigt vilkor att bekänna sig till den herskande kyrkan för att kunna blifva Norsk embetsman, är nog grymt i en tid som vår, då så många utmärkta män af åtskilliga trosbekännelser vandra utan hem omkring i verlden för sina medborgerliga dygders skull, då hjeltemod, snille och stora, för Norge i många rigtningar användbara, praktiska kunskaper, så ofta anträffas landsflyktige. Om sista momentet i . 2, som bannlyser en hel religionsbekännelse, icke fanns, synes intoleransen icke kunna drifvas längre, ön att utesluta dugligheten och förtjensten samt beröfva sig sielf deras frukter, derest den utmärkta individ, hvilken endast såsom embetsman kunde gagna iandet, icke ville uppofira öfvertyg gelse och själafrid. Men må hända är det så, att vårt slägte rädes för reform: — dessa stenar, som sannerligen icke tillhöra Kristi sanna tempel, få ligga, intill dess tiden, i dess framskridande, bringar äfven dem på fall. Katolikernas eman-! cipation i England kostade också tid och rastlösa sträfvanden i många år; och om vi måste öfvergifva hoppet om Engelsk kraft hos våra Norska liberala. så mildras och klarna likväl äf-? ven hos detta folket de åsigter, hvilka för ett fjerdedels sekel tillbaka trodde sig gifva åt Statsförfaltningen ännu en garanti i samvetstvånget. Men lika osäker som denna, är garantien för ett folklifs, en historias, oafbrutna enformighet. Till och med innan den civilisationsgrad inträdt, då ett folk, som med tillgifvenhet vidhänger sin konstitution, villigt underordnar den humanitetens allmänna fordringar, kunna kombinationer af förhållanden uppstå, nödvändigheter, som bryta lagarna ;( och i en kamp för sin tillvarelse) kan denna eljest så orubbliga grundlag undergå en herrligare pånyttfödelse, lika hastigt som den, hvilken tillkom under en kamp, hvari folkets tillintetgörelse såsom nation låg i den ena vigtskålen. Hvem skulle väl då betvifla, att intolerans-stadganderne blefvo de första, som borttogos. Fosterlandets frälsning kan bero Förslag till upphäfvande af II ) Deri stadgas: Konungen skall alltid bekänna sig till den EvangelisktLutherska läran, handhafva och beskydda densamma. ) Deri stadgas: Konungen anordnar all offentlig Kyrkooch Gudstienst, alla möten och samman