måste icke lifegenskepen allena, som band massan af den kristna befolkningen vid plogen!) befordrat den borgerliga trafikens öfverandtvardande i Judarnas händer? Och hvilken! skilnad emellan protestanterna och en bigotti katlholisism, som kan sägas hafva skytt alla de näringsgrenar Judarna idkade, såsom derigenom orenade? Denna dårskap stralfades med armod; och derföre blefvo utdrifning: och hvarje börda lagd på den Judiska befolkningen, populära regerings-åtgärder. Redan längesedan skulle Judarne blifvit öfverallt utrotade af de Kristna eller fördrifna till andra verldsdelar, om de icke i Fur-:; starna såsom gäldenärer hade haft tvungne beskyddare. Det beroende, hvari de största magter i våra dagar kunnat komma af ett enda Judehus, egde ännu oftare rum emellan Furstarna och Judarne i de flydda århundradena. De fingo då privilegier och pantsäkerhet i sådana pålagor, hvilkas uppbördssätt! gifva anledning till utpressningar. Furstarne fingo hjelp af dem, då de voro i penningeknip, och desse tillätos då att taga sitt igen af folket. Hvarthän ett sådant system leder, det har General-Förpaktarne i Frankrike och! Turkiets Hospodarer och Paschar lärt verlden. Men hvad Judarna angick var det ingen fruktan, som kunde moderera hatet, utan blott det ärfda föraktet, den äggande fanatismen. I Polen, som man alltid framställer såsom det mest afskräckande exempel på skadligheten af Judarnas insteg, har en öfverdådig adel, likasom från tid till tid medelåldrens Tyska Furstar, öfverandtvardat folket i Judarnas händer, med hänseende till alit hvad som icke framalstrades af dess egen svett utur stamjorden, och det egde icke, som Tyskland, till sitt skydd, priviligierade och fria riks-städer, hvilka icke underläto, att till den Kristna befolkningens bästa, stadga hårda vilkor för tillåtelsen åt Judarna att bo inom murarna. Att Statsförfattningen var orsaken till att Judarna, sjelfva lidande under en dålig borgerlig organisation, icke gagnade staten, detta upplyses bäst deraf, att exemplen på motsatta följder gifvas, der förfallningen har varit god och lika för allal trosbekännelser. Frankrike emanciperade Judarne, utan alla preliminära steg, i den första revolutiouen, och ingen af alla de förskräckliga följder uppstod , som judhatet från alla håll förespådde. Tvertom betedde Judarna sig så väl, i deras nya ställning, att det nu är svårt skilja en jude i Frankrike från en kristen, till anda, karakter och seder. I Tyskland egde Jud-emancipationen rum vid de Franska hararnas inryckning, och Författare försäkra, all ingen erinrar sig något missbruk under dess korta bestånd. Under det att judisk ungdom af tacksamhet inströmmade i de republikanska härarnes leder, voro de undertryckta Tyska judar i gränsstäderna endast förrädare och spioner. HDeremot då befrielse-andan väcktes hos den Tyska befolkningen 1813—18135 och Furstarna. icke sparade ståtliga frihets-löften, då hade man, efter sjelfva motskrifternas medgifvan-; de, många exempel, att judiske ynglinga ilade till de frivilligas leder och gjorde der lika godt gagn, som Theodor Körners och Schills trosförvanter. Deras hjelpsamhet emot, hvarandra är en erkänd dygd; men att de förmögne judarnes kassor lemnat betydliga lån och gålvor till betry ckta stater, i hvilka de lefvat, visar en så mycket större högsint-; het, som de aldrig ännu dymedelst lättat, förtrycket. De Kristnas lösen var ju cför: menskligheten! Judarne kunde då äfven vänta sig något af den moraliska vinst, som skull. cöras för henne. Dessa drag stå ickel I