Aftonbladet – 12 december 1839, sida 2

utan att göra sig så säker om utgingen, måiste man dela med honom den tanken, att, i (öfverensstämmelse med det endliga kallets modererande, fredsstiftande och försonande karakter, presteståndet bör känna sig uppmanadt, både utur en religiös och moralisk synpunkt, både af embetsoch medborgare-pligt, att, på det enda möjliga sätt som grundlagen utstikar, (eller tillämpning af 407 S:n, söka upplösa och försona den olyckliga, ty värr alltför djupa schism, som nu råder i samhället emellan folk (och regering. Jag önskar blott, ait, till hvad Insändaren anfört, få wulögga ett och annat skäl, som möjligtvis torde sätta angeligenheten af en sådan försoning uti ännu klarare dager, och som förefallit mig äga för presteståndets I medlemmar en serskild igt. On ledamöter af de andra Stånden endast ha sina blickar fästade på yttre och materiella förbå!landen, om de i näringsfrågor och politiska organisationsformer uteslutande se samhällets väl eller ve och ämnen för reformer, se är sådant visst icke rätt, men dock ursäktligt, och i det hela föga att undra på, i betraktande af den ytligs, i slutet 2f förra ;och börjar af innevarande sekel berrskande, encyklopidismen och materialismen, som ärnu icke blifvit belt och hållet öfvervunna. Men inom Presteståndet skulle en slik ytlighet och ensidighet vara utan ursäkt. Presteståndets ledamöter böra, både i följd af sitt kall och sin bildning, ha sinne och ögon för det inre, för samhällets psykiska och moraliska förhåliander; och ett stånd, som bland sina medlemmar räknar en Christisn Stenhamroar, en Hallström, en Geijer, en Thomander, en Morctn, en Ödman med flera, känner äfven ganska väl, derå för ej tviflas, att det moraliska tillståndet inom staten är för dennas bhelsa och Hf ef oändligt större vigt cch betydelse, än hvilket ekonomiskt förbållande och hvad politisk form som helst. Inom Preste-Ståzdet bör men och derföre rätivist vänta, attätskilliga omständigheter i afseende på samhällets maoratska tillstånd, hvilka företrädssvis påkalla 407 ::arvärdning cch göra en förändred styreiseper:onal önsklig, skola ådraga sig bådas uvpprrärksambet och behbjertar de. Uti ett s:mhälle, der det är förbi med aktningen för styrelse och auktoriteter, och hvarest de innerliga bangen af vördnad oca tillgitvenhet blifvit slitna, hvilka fästa folket vid regeringen och förena bege till ett lefvande helt; — i ett sådant samhälle måste äfven akiningen för lagarna, liksom all förmåga sf uppoff. ring, all känsla för det hela snart försvinna; ty suktoriteterna och styrelsen äro det medium, genom hvilket det hela och dess lagar in conereto skådas af alla dem, som ej blifvit delaktige af en högre bildning, d. v. s. utaf den ojemförligt största delen af befolkningen. Men likasom inre och yttre rätt stå i ett ömsesidigt förhållande och kemta stöd af hvarandra, så äfven den aktning hvarmed båda orfattae. Der vördnaden för den borgerliga lazen försvunnit, förlorar ock derföre pligtbudet eller den moraliska lagen i samma mån nödvändigt sin helgd, eller med andra ord, den cffentliga moralens förfall förer äfven inom det enskilda lifvet med sig moralitetens undergång och sedernas förderf. På samma sätt förhåller sig ock med de inre band, hvilka fästa individen vid det hela, och som utgöra den återhå:lande krafien mot egoismen och passionerne. Då dessa band blifvit slitna och det hela förlorat sin attrahera de förmåga och upphört att vara föremil för den enskildes hängifvenhet, så försvinner äfven den återhållande kraften, och individer, tillbskakastad på sig sjel!, miste bhfva för sig sjelf allt och uteslutande, så att söga, sin egen medelpunkt. Men detta är icka allt: när de styrande och högt uppsatie märka den allmänna missaktning, i hvilken de fallit, och att det förverkade förtroendet icke kan återfås, så för!ora de äfven aktningen för sig sjeifve. De återbållas då icke vidare i sina hendlirgar hvarken ef rågot afseende på det allmärna omdömet eller söka de ens att bevara skenet; och detta exempel är smittande. Korteliger: ett sambhällstillstånd, uti hvilket banden eroellan regering och fclk äro slitra och der styrelse och auktoriteier iörlorat all aktning och förtrcende, leder rödvändigt till en otyglad egoism och en cllmä demoralisation så i det offentliga som enskilga lifvet, så ef opinionen som sederna. Och ett sådant tillstånd måste naturligtvis blifva ännu vidligare, om i samma samhälle äfven aila politiska institutioner äro murkna och förålirade och således å sin sida äfven förlorat all sammanhå!ande kraft, all förmåga alt motverka och bejla den sociala upplösning, som raser i statens onersta. Men det moraliska camhällstillstånd, hvilket