Aftonbladet – 10 december 1839, sida 2

såsom qvaärnranta, SU GGaC SIvL.:mynt nDYyafje Thomasmässo riktigt och oafkortadt erläggas, och för bron inom årets slut 100 daler siifvermynt hvar midsommarstid; med brons underhåll skulle arrendatoren till ingen del graveras, utan sådant an:komma på Kronans bekostnad, men om islafvarne qvarndammarne och bron skulle genom vattuflöd till någon del eller alldeles fördorfvas, skulle Arrendatoren gifva Landshöfdingen sådant genast tillkänna; hvaremot, då smärre felaktigheter derå timade, som framdeles kunde förorsaka stor skada, och likväl med en ringa bekostnad kunde botas, derest sådant straxt blefve rättadt, så skuile det vara Arrendatorens skyldighet, att på egen bekostnad och mot ersättning sådant förrätta; slutligen igkulle Arrendatoren på det högsta beflita sig, att jallt mätte hållas ech finnas i godt och varaktigt tillstånd,. År 4741 tilläts Lemke transportera besittningsrätten på sin brorson och arfvinge, Detlof Lemke, och ären 4766 och 4767 fördubblades afigiften för öfverfarten öfver broarne, jemte arrengesumman, utan ait likväl Arrendatoren sedermera blifvit debiterad för större afgift, än förut. År 4812 väckte Kammaradvokatfiska!sembetet fråga om Lemkeska arfvingarnes skiljande ifrån arrendet, på den grund, att de försummat låta förnya arrendets inteckning, och denna fråga hvilade ända till i Juni 4832, då Kollegium, i stället att afgöra den, förklarade sig anse nödigt, att genora syn få utröndt, i hvad skick qvarnen befarns och om Arrendatorerne uppfyllt sina skyldigheter, enligt 4794 års kormtrakt. Vid denna syn, som förrättades den 15 Juli 1833, befunnos qvarnbusen och verken i försvarligt skick, med undantag af några hufvudsakligast å verken anmärkte bristfälligheter, hvilka afbjelpande värderades till 496 Rdr 44 sk., men dock likväl ej ansågos uppahålla qvarnens gång. Å bron anmärktes åtskilliga bristfålligheter, såsom att å större stenhvalfvet funnos 2 stycken 4 å 5 tum stora remnor, hvilka 4820 blifvit bopfogade med jernklofvar, och ä islafvarna funnos äfven diverse specificerade felaktigheter. Inteckningen bade imedlertid hlifvit förnyad, och i Februari 4834 instämde Kammearkollegij Advokatfiskal, Hr Hasselqvist, Arrendatorerne, som nu utgjorde ett antal af 42 personer, till Åsunda Häradsrätt. Advokatfiskalen yrkade: ait de måtte förklaras förlustige besittningsoch arrenderättigheten, på grund deraf, att de skullo hafva försummat dels sina åligganden, enligt kontraktet, i afseende på reperationen å qvarnen och broen, och dels arrendeafgif.ernes erläggande, på de i kontraktet bestämda tider. Arrendatorerne svarade hufvudsakligast, att qvarnen alltid varit i gångbart skick, utom vid reparationstillfällen på kortare tider; att de vid synen anmärkte brister ej varit af den beskaffenhet, att qvarnverkets gång hindrats genom dröjsmål med reparationer, eller att de behöft anmälas; att de brister, som det älegat Arrendatorerue att bota, blifvit afbulpne, så fort vattnets stadning i de ofvan belägne verken; medcgifvit sådant; att kontraktet icke siodgade arrendets förlust för bristfölligheter å qvarn och att reparstionerne å bron, dammen och islafvarne ej tillhörde dem; att anmälan derom hos Konungens befallningshafvande eller kronobetjeningen ej behöfts ske, innan behofset tillförekomman afbrons förfall påkallat sådant, emedan de mindre reparationerne alltid blifvit af dem ombesörjde; att de å qvarnen befunne bristerne till belopp af 496 Rdr vore obetydlige på så stert verk, der det alltid måste vara något att bota; alt arrendeafgiften blifvit, enligt Kronofogdens qvittenser, riktigt erlagd i December månad hvarje år, med undantag af år 18922, då 400 Rdr kommi: på restlängden, men git deraf icke kunde, enligt kontrektets 1ydelse, följa upphäfvende af arrenderätten. Arreadatorerne erinrade slutligen, att kronobetjenirgen, enligt 23 kap. samt 27 kap. 4 byggnipgabalken och serskilde instruktionrr, har uppsigt öfver vägars och allmänna broars beskaffenhet, ock, om denna eftersyn rätt utöfvades, förmente arrendatorerne Nyqvarnsbro icke mera än alla ardra kunna undgå, att hållos i behörigt skick af dem, som sådant ålåge. Häradsrätten förklarade i utslag den 4 Moj 18355 Arrendatorerne förlustige af arrenderätten och skyldige. ett genast afträda lägenheten till Kronan, emedan arrendet för qvarnen icke blifvit vid Thomasmässan åren 4816, 4824 och 4826 i räit tid erlagdt, ej eller broarrendet vid hvarje midsommarstid, utan först i December månad, eiler vid samma tid qvarnarrendet betaltes, samt emedan qvarnen, dammarne, islafvarne och bron, genom försummelse, att i tid bättra mindre skador, blifvit försämrade. Lagmansrätten åter ogillade de skäl, HäradsrätLen hemtat från bristfälligheteryna å qvarnen och bron samt broarrendets sentidiga inbetalning, men antog, att då kontraktet stizdgar, att arrendet, 500 daler silfvermynt, borde sist inom hvarje års slut vara betaldt, men af 4824 ärs arrende ej mer än 66 Rdr 32 sk. inom föreskrifven tid biifvit erlagde, och de återstående 400 Rdr samma mynt efter restängd påföljande året ingått, så bade innehafvarne brustit uti det för besittningsrättens bibehållandet kontraktet föreskrifze vilkor, och borde derföre sårträda arrendet den 14 Mej 1836. Uti detta utslag sökte båda parterrne ändring i Fofrätten, der Arrendatorerne erinrade, att ordaagen i 1792 års bref, att qvarnen skulle innebafvas, aså länge arrendet riktigt erlades och presterades, icke influtit i kontraktet, samt att endast tontraktet tjenade Arrendatorerne till efterrättelse, nen icke npyssberörde Kongl. bref af äldre datum, om aldrig blifvit Arrendatorerne kungjordt. Vid målets afgörande uppstodo skiljaktigheter land Hofrättens ledamöter. Hrr Hofrättsrädet Jergström och Assessor Ungberg gillede Logmansättens dom. Hr Assessor Arell och Munthe festtällde deremot Häradsrättens utslag, och Hz Hofättsrådet och Ridderen Fköldbaerg yttrade sig: lika ned Logmansrätten finna, att arrencerätt en al qvaren och bron icka kunde anses förverka d genom aAa hoj as fälla hat Arv BSAma hff. MA oo oo AULA