Aftonbladet – 7 december 1839, sida 1

dra munk-kloster. Men äfven de, som lydde, hafva till större delen blifvit skilda från sina församlingar och Ryska poper satta i deras ställen., Det är att märka, att i anledning af de häntydningar, hvilka förekommit i flera utländska tidningar på beskaffenheten af den afrivillighetn, hvarmed denna kyrkoförändring blifvit tillvägabragt, den kejserliga Ryska regeringen låtit af sina officiella organer förklara alla rykten om användt tving för osannfärdiga och uppdiktade. Det är det vanliga sättet att officielt vederlägga; men facta stå dock ofta qvar, oaktadt de envisaste aberiktiganden,, och så ser det äfven ut som förhållandet skulle komma att blifva i förevarande fall. Ett annat Ryskt aberiktigande, har nyligen stått i Journal de S:t Petersbourg, i afseende på det äfven i denna tidning omnämnda fectum, att tvenne Ryska matroser blifvit ihjelpiskade förliden sommar på ett örlogsfartyg vid Swinemände. Ett svar till den Ryska tidningen förekommer nu i ett Preussiskt blad från Rehnländerna, och förtjenar äfvenledes att meddelas. aJournal de S:t Petersbourg — heter det — finner sig befogad, att i en bäftig artikel motsäga de underrättelser, hvilka nyligen förekommit i Engelska och Tyska tidningar i afseende på Ryska matrosers behandlande. Aut knutstraffet är allmänt i Ryska armön så väl som i flottan, torde väl den Petersburgska jurnalen svårligen kunna förneka; och huru omenskligt detsamma ofta användes, efter officerarnes subjektiva godtfinnande, derom lemna de aktningsvärdaste personer intyg. Låt vara att kejsarens menskliga tänkesätt åstadkommit lagar, som skulle afskaffa allt barbari och all öfverdrift; en helt annan fråga är, om befälhafvarne efterlefva dessa lagar. I hvarje annan armå skulle detta vara en svår beskyllning; men i den Ryska är bvarje öfverofficer nästan oinskränkt herre, och enligt ett gammalt oräspråk är det högt till Gud och ezaren långt bortal — Vi kunna icke såsom ögonvittnen yttra oss om de tvenne matrosernes, utanför Swineminde, knutande till döds, men alla invånarne på stället ormtala det såsom ett factum, och tillägga att fregatten gick till sjöss med ett tredje lik ombord, emedan befölhafvaren började frukta för invånarnes förbittring. Vi hafva dock ofta sjelfve varit vittnen till förfärliga exekutioner, der måhända endast den omständigheten gjorde, att den pryglade blef vid lif, att han var Ryss. Det är icke allt — som går an för alla! och sålunda torde den mildhet i krigslagarne, som den Petersburgska jurnalen prisar, lätteligen förefalla oss såsom barbari, hvilka redan känna efsky vid tankan på knut, som ej kan annat än ytterligare stegras då man ser de förfärliga verkningarne af detta grymma och dödande straff instrument. — Öfver jurnalens påstående ati degradation inom Ryska armeen svarar emot dödsstraff i andra Europeiska armåer, vilja vi icke alls yttra oss. Vi kunde anföra helt andra exempel, endast från lögret i Kalisch. Men är jurnalen i alla sina öfriga påståenden rörande Eogelska och Franska marinerne lika sannfärdig, som i de nu anförda, så återstår oss ingenting annat än att beundra den jurnalistika konst, med hvilken men siker att irycka flögnens stämpel på de bestämdaste facta.n KREAKAU. Det arma Krakau, dömdt att njuta öfverlefvorna af den heliga alliansens fadersvälde, dignar under lyckan att äga två kejsare och en kung till beskyddare. Denna allians, som icke råkade blifva herre öfver Europa, synes, vis-å-vis Krakau, tänka som pojken om katten: adin berre är jag åtminstone, och det skall du också få erfarax. En korrespondensartikel i en Leipziger tidning, daterad Krakau den 28 Oitober, meddelarj om ställningar och förhållanden i denna olyckliga stad följande: a Vill man komma till tydlig insigt af orsskerne till vårt närvarande tillstånd, så måste man återgå till den, tid då den nu härstädes herrskande maktinfördes. Då Krakau 18356 besattes af främmande trupper, syntes denna åtgärd riktzd blott mot de bär befintlige polska flyktingar; åtminstone uppgafs, såsom anledning dertill, vårt gebits rening från revolutionära orostiftare. Detta ändamål uppnåddes snart: flyktingarne voro borta, men den främmande besättningen blef qvar. Till rättfärdigande af detta qvarblifvande föregaf man nödvändigheten af en ny regeringsform och af makternasg medverkan dertill. I början inskränkte sig reformen till regeringspersoralen, men spart utsträcktes dem till hela administrationen. Senatorskammaren, vår verkställande makt, erhöll en ny president, och antalet af dess medlemmar inskränktes från tolf till åtta. Deputeradekommaren församlades ännu en gång, men irom slutna dörrar och med förbud mot allt skriftligt föredreg. Icke dess mirdre fann man för godt att upplösa den, då dess bemödenden icke instämde med skyddsmakternas åsiseter. Man fråntog sekreteraren akterna och