bedraga, skola Vi återse dessa lyckliga dagar, då detta Land, med trygghet inom sitt område och fruktadt utem sina gränser, genom en uppriktig förening och tillförsigt till sin regent, skail uppnå den höjd af ära, som var grundvalen för dess fordpa anseende. Er erkänsla, Gode Herrar och Svenske Män! är Mig så mycket mera smickrande, som ingen personlig afsigt kunnat afvända Min enda ärelystnad, att bidraga till Mitt nya fåderneslands sällhet. Mitt samvetes hemligaste vittnesbörd tillåter Mig med stolthet säga: att aldrig någon Svensk lifvades af ett varmare deltagande för sin fostorbygds frihet och sjelfständighet. För Mig sjelf eftersträfvar Jag hvarken lycka eller ära; Svenskarnes ära och lycka äro Mitt enda föremål och skola ensamme blifva driffiädern för Mine handlingar. Denna sjelfförsakelse meddelar Jag åt Min son, hvars unga själ emottager dessa intryck och Jag ser med glädje, att Dess sanna högaktning för Svenska Folket gör Honcm redan värdig att en dag regera det. Det var således endast Sverges ära och lycka, ej egen ära och egna personliga fördelar af någut slag den blifvazde regenten lofvade att eftersträfva, och Sverge säulte, under hans ledning, uppnå den höjd af ära, som var grundvalen för dess fordna anseende. Man ägde då rätt, att vänta mycket, ganska mycket, ty Sverges fordnaa ära och anseende bade verkligen varit betydliga. Det hade varit Europas skiljedemare under Gustaf Adolfs, dess dotters, Carl X:s och Carl XII:s regeringar; det hads under Carl XI sett sitt inre välständ förkof ras, statens ekonomiska styrka växa och stadgas till en dittills okänd höjd, inrättningar af alla slag stiftas, syrelsesättet ordnas och regeringens omtanka sträckas till alla grenar af den inre hushållningen. Misstag bade härvid blifvit begångna; men de hade varit rera tidens än regentens. Denne sednare hade gjort det högsta och bästa, ej blott han, men haus gamtid förstod, och ingen billig fordran kan ställas på någon, att han skall göra mer. Vår tid har sedan dess framskridit med jättesteg. Man borde vänta, att den nya regeringen, framgående på samma bana som de äldre, samma bana af kraft, konseqvens, oegennytta och ädel vilja, skulle, vägledd af det ljus, som på alla sidor kringhvärfde henne, för hvars strålar det nästan var omöjligt att förblifva blind, undvika de äldres misstag, men likna dem i kraft, verksamhet och afsigternas upphöjning. Det måste medgifvas, att Sverge hafi bland sina regenter kolosser, som det är ingenting mindre än lätt att likna; men å andra sidan har tiden förberedt och utarbetat så mycket, att ett vida mindre mått af gåfvor nu behöfves för att gagna och bedra siit land, än det behöfles för tre, för två, till och med för ett sekel sedan. Möiligheten af ett sådant gagn, af en sådan upplyfining åt national-välståndet och anseendet, har aldrig varit för någon Svensk regering lättare, aldrig så till sägands bjudit sig henne i händerna, som ät den, hvilken började 4810. Detta arbetes afsigt är att söka utreda, huru hon motsvarat foilke.s väntan och sina egna löften. Man är skyldig att tro, det ciagen Svensk någonsin lifvades af ett varmare deltagande för sit. lands fribet och sjelf sändighet. Vi skola då sa till hvad begrepp hon gjort sig derom, hvad hon gjort för deras befurdrande. Åtskilligt i det fall är redan visadt i förra deien. Innan vi gå vidare i vår undersökning, återstår oss att komplettera en och annan brist i uppgifterna derstädes.n Med anledning af dåen uppgift, som för ett par dagar sedan anföraes 1 detta blad om ev gängse berättelse angående Hr Grossbandlarer Ekermans votum i frågan om anslaget till gardesregementerna vid sista riksdag, hvilket wvi i förbigående omnämnde, för att gifva Hr Ecke man anledning att lemna en dementi deråt, har Hr Ekerman till Red. insändt nedanståen de uppsats, hvilken icke blott vederlägger det ifrågavarande ryktet, utan äfven ådaga.ägger, att Hr Ekerman vid detta ej mindre än vid många andra tillfällen, med ett vaksamt öga yrkat på formernas iakltagande, samt sparsamhet och hushållning, äfvensom opponerat sig mot konstitutionsutskottets öfverskylningslörsök: Som Redaktionen af Aftonbladet behagat gifva publicitet åt ett lika osannt, som för mig okändt rykte, samt Gerjemte tWillkännagifvit anledningen dertill vara, att af mig deröiver få dementi, så får jag, dock endast för denna gång gå Redaktionens önskan till mötes, med följande beriktigande, att jag, såsom ledamot af Borgare-Ståndet, vid förra riksdagen icke voterat för högre anslag för Gardes Regementerne. Statsutskottets 2:me betänkanden rörande Statsregleringen N:s 84 et 2135 upplysa, att det äskade högre anslaget afslogs, och att någon reservation af mig emot samma beslut icke finnes anförd. Vid föredragningen af dessa 2:ne betänkanden uti borgareståndet, blef det första utan diskusion bifallet, och det sednare, utan diskusion lagdt till handlinvgarne, såsom redan af Ståndet afgjordt. Deremot beslöt Slatsutskottst, att till Constitutionsutskottet remittera anmärkningsmeraorial i fråga om gardesregementernes! aflöningsstater. — Constitutionsutskottet underkände anmärkningen, och enär samma Utskotts betäskando häröfver uti Borgareståndet till sluteligt afgörande förekom, yttrade jag mig, enligt Ståndets tryckte Protokoll 3:dje delen, sidana 873, som följer: aSvårligen lär grundligheten af den utaf Statscutskottet gjorda anmär kning kunna bortraisonerag, cehuru Constitutionsutskottet underkänt densamma,