Aftonbladet – 27 november 1839, sida 2

bero af sockennämnden att tvinga ogift qvinna, som har barn, att t:ga årstjenst, dörat den som BR nn lej gör reda för siu person, till tvångsarbete (1833 års förfoltning säger, att han skall hållas 1 fängelse till dess han gör reda för sig) m. m. och fästa oss blott vid den besynnerliga cåtgäriden mot försvarslöshet,, emedan den visar, att personer, som njuta regeringens synnerliga förI troende, vilja föra oss tillbaka under Svenska aristokratiens värsta husbondetid. Det är bekant, att en tid fanns, då författningarne mot den väralösa tjenstebjonsklassen voro vida omenskligare än de nu äro. ) Adeln, åt hvilken konungarne villigt lemnade handräckning, sökte på denna väg göra allmogens barn (en bonde kunde ej försvara sina egna barn åtminstone till sina tjenare, då den ej kunde göra dem till lifegna, och de krig, öfver hvilka vi ännu så mycket skryta, utfördes till en stor del af sådane värnlösa personer, som blott hade att välja mellan trumman eller fästningen och stiaffsålen. Omenskligheten kan icke ursäktas, men förklaras dock, utan afssende på det aristokratiska syftet, derigenom att man behöfde foik. Adeln hade många gods och höil många tjenare, kriget fordrade beständigt nya offer; jordbruk och handtverk bedrefvos på ett sätt, som kräfde flera armar än nu för tiden, och man tog merändels tjenaren i eget bröd, bvarförutan polismakten var mindre fjeskande uch, af bristen på kommunikationer, tvingad att iemna mången försvarslös oantastad. Nu, då! dessa förhållanden så betydligt förändrat sig, då kriget upphört, då grundsatsen att spara och umbära menniskokraften gjort sig gällande inom alla yrken, äiven jordbrukeis, då man öfver allt bemödar sig att skjuta tjenaren ur familjen, bvartill äfven beskattningssättet tvingar, då, ej biott gesäller och herrskapernas betjening, utan till och med drängarne vid jordbruket och barn om 40 å 42 års ålder äro satta apå stats, då en stor del handiverk öfvergått till fabriker, och en del af skråmästarne, under det de yrka på sina skråprivilegier, använda legodrängar 1 stället för lärlingar i sina verkstäder samt ice fjerdedelen ef dem, som ingå i handtverkerierna, hafva utsigt att någonsin erhålla mästerskapet, korteligen nu, sedaa jorden blifvit skiftad, och den beprisade patriarkalismeu jemte dat aristokratiska patronatet försvunnit både ur tänkesäitet och verkligheten, nu äflas man åndock att bibehålla samma tyranni som fordom öfver dem, som icke äro i andras bröd, och att förfara så mycket strängare, som förbättrade kommunikalioner inom alla vägar tillåta exekutionsmakten att uppsöka inhyseshjonet i den doldaste skry sla. Men vet, att man i århundraden genom lagstiftniugen arbetat på, att få en försvarslös klass i samhället, och sedan de stora förändringarne inom förbållandet mellan tjenaren och husbonden, i denna del uwunderstödt lagstiftningen, så låtsar man förvånas öfver stt de försvarslösa blifvit så fasligt talrika. Då man nu hvarken har krig, kungliga slott eller ståtande magnater, så tänker man: låtom oss bygga fängelser åt dem, som ingen husbonde haiva, och filantropien hos descendenterna af! vår gamla aristokrati ger sig luft i en allmän vurm för korrektionshus, arbetshus, penitentshus, länshäkten, arbetskompagnier, häradshäkten, socknehäkten och profosser. I den är både storartad och naturlig hos dem, som blifvit uppfödda i den åsigten, att de arbetande tiilhöra ett sämre slägte, och som känna på sig, att detta slägte är färdigt att afskbaka de gamla patronernas boja; den innehåller i korthet, att fängelset hädanetter skall blifva de tjenande klassernas egentliga husbonde, patron och patriark — det är en högre och mäktigare klass förbehållet att råda öfver fängelset. För att befolka fängelserna, tillkrånglar man labyrintiska och snärjande författningar för tjenstlösa och försvarslösa m. im. och söker isynnerhet draga dessa klasser unåan allmänna lagen och allmänna domstolarne, under exekutiva makten och de verktyg åt denna, man uppfunnit och prydt med det vackra namnet sockennämnder. Vi påstå ingalunda, att allt detta sker af uppsåt att skada göra; det är hos de flesta en svaghetssynd, en omedveten yttring af den aristokratiska arfsynden, och af det hos alia de bergade klasserna i vårt fattiga land högt uppårifna föraktet för erbetet och dem, som dermed måste hefatta sig. Många, uten att undersöka hvad försvarslöshet egentligen är för ett ting, antaga blott, att det är ett brott eller åtminstone ett straff, och se derföre gerno, att några åtgärder för dess upphörande eller tillämpning, ailt efter omständigheterna, vidtagas. När nu detta i lång tid skett och ännu sker för att förekomma fattigdom, brott och, mira) Den sista stora kraftyttring af denna hushonLR Ar om FE — TA . le AR ft JA Rare mm -mäv