Aftonbladet – 13 november 1839, sida 3

iUNtet ckEOnversatironsspel Men man maste I sådant fall ovilkorligen hafva en utkik deruppe som vid någon märkligare utsigt ropar ner genom skylghten: alla man på däck! Och sidana vyer förekomma här verkligen 1 stor frikostighet. Det är belägenheter af de frappantaste effekter, landskaper af den mest intagande karakter. Det är fullfärdiga taflor, endast väntande på att kopieras stycke för stycke, tura för tam, antingen jag vill exempelvis tala om de partier af vägen, der kanalen slingrar sig liksom genom en trädgård, med lummig löfIskog på ömse sidor ända ut i vattubrynet, här och der med någon ståtlig, hvitskimrande I herregårdsbyggning uppe på en backe eller framskymtande mellan träden, eller der den blifvit uthuggen på sluttningen af en landthöjd eller klint, på sidan af någon å, den man ser vandra sin ödmjuka väg der djupt ner under i dalen, eller der man, nedkommen för en hel trappa siussar, ännu ser bakom sig sjön, derifrån man sänkt sig, högt uppe i öppningen öfver alla slussportarne. Mycket af detta är sådant, hvartill säkerligen intet motsvarande finnes i verlden. Sällan har det nyttiga blifvit på ett så lyckligt sätt förenadt med det sköna, utile dulci. Jag har hört en utländning härom yttra, att Sverige genom detta blifvit ett land i Europa Jag tog mig friheten att med nigon förtrytelse genmäla, det Sverige lång förut ändå varit ett sådan:; men frasen är i viss mån räsonnabel nog. Det är allmänt kändt, hvilket stort inflytande i statistisk måtto kanalen redan egt på de landsträckor, den genomskär. Jorden har stigit i värde på ett alldeles märkvärdigt vis, små industrier hafva börjat komma i gång; de: är riktigt uppbyggligt att se, hvilken mängd at landtmannaprodukter vid alla stationer värta på ångbåtarna, för att kastas om bord och föras till Stockholm, och jag minnes hur jag första gången, jag från Götheborg reste kanalen uppåt, hade min glädje åt alla de små barnungar, som vid hvarje sluss eller bro voro oss til mötes med hallonoch smultronkorgar, med färsk mjölk, ja, om icke med annat, med blommor. Nu var aet böst, och 1i stället för smultron blefvo vi öfverallt bestormade med äpplen, man trugade på oss kapptals, det var verkliga legioner af små barfota Pomoner med utslaget kår och solbrända kinder; de förföljde oss med snabba fötter från sluss till sluss, det fanns ingen undanflykt, hela verlden måste köpa, och jag såg under hela resan machinisten Hdrig en enda gång sträcka sitt sotiga ansigte upp ur machineriluckan, utan att ett präktigt röd! äpple lyste för hans mun, som ett eldkol mot den svarta fysionomien. Vi lågo öfver natten utanför Söderköping. Äfven detta var i fordna dagar en ganska märkvärdig ort, men har längesedan sjunkit ner till en mägta obetydlig, såsom det vill synas, och otreflig småstad. Den ligger på en ödslig slätt vid foten af den såkallade Ramundershäll, ett naket och tvärbrant isoleradt berg, på hvars topp finnas lemningar af en viss ryktbar Wikings, Ramunders, borg samt, såsom det försäkras äfvenledes af ett gammalt skeppsskrof, som anses bafva varit hans adrake god,. Jag sattom qvällen länge uppe på däck, betraktande den af ett svagt månsken underligt belysta bergsklinten, den dunkla sagotidens bilder trädde upp för min själ, och j2g föreställde roig de fordna degar, då den vidtfrejdade sjokonungen deruppe i sitt slott om en höstqväll, sådan som denna, höll hof och gille och vid mjödhornet gasconnerade på Isländskt tungomil om sina dråpliga bedrifter i främmande land, och hur entusiasmsrade skalder vid sina harpor genast satte dessa märkliga saker på konstrik vers med allehanda förnumstiga alliterationer och assonanser, för att dermed sedan fröjda den store hjeltens hjerta och locka en bifallsmysninrg från hans läppar. Efter den allmänt antagna och godkända fysiologiska satsen, att hvad man om qvällen tänker på, det drömmar man sedan om, hade jeg om natten en besynnerlig dröm. Mig tycktes, att Ramunder, den store sjökonungen, vid midnattens tysta timme mnedsteg från sitt berg, antingen det nu verkligen var han sjelf eller endast hans vålnad, och täcktes på den från ångbåten utlagda landgången komma ombord på ett besök. Han började nu med synbar förvåning vandra omkring från akter till för, från styrI bord till babord, samt noga taga allting i betraktande, han trängde till och med ner sin väldiga och jättelika lekamen i machineriel, granskade till det minsta dess svarta inelfvor, ryckte på pistonerna, knackade på pannan, försökte få omkring ett och annat kugghjul, ja ban sträckte sig yttermera, sedan han återkommit upp, utöfver relingen, och gaf med ett dugtigt orahhatar ekaflarna fart. då hela fartvget stötte