Aftonbladet – 12 november 1839, sida 2

FR SR br ARA RR ww MW VW UY BM on rade af Dess allmänna kassa och icke af korporationernes enskilda; så är det att anse, som praktisk inledning till en blifvande reform i representationen, ja, snart sagdt, det enda säkert dertill ledande, fastän indirekta steg, som kan tagas, för att fåden mycket omtvistade frågan åskådligt afgjord: om Du, Sverges folk! verkligen känner behof af dylik reform och är böjd derför? hvilket aldrig lärer kunna inträffa, under den långsamma förberedelsen genom konstilutionsutskottet och 2:e riksdagars enstämmiga heslut. Det är alltså du sjelf, som genom dina landsortstidningar (hvilkas ton du kan bestämma, om du vill) och vid alla upptänkliga tillfällen till yttrande, bör ljudeligen ge tillkänna och låta höras ditt deltagande för utgången af detta förslag, så framt du dervid vill bafva betecknadt, att du vill ha representationsreform. När detta icke mer kan disputeras — men först då — måste, enligt min tanka, ej allena motståndet, utan till och med de långsamma och derföre afskräckande formerne — vika, lika så väl som de ofta hittills villigt gjort det, när statsmakterne derom varit ense. — Och erse blir man då, på ett eller annat sätt, så väl stånden och korporationerne emellan, som med den andra statsmakten om sättet och vilkoren, derpå litar jag, och tror, att det är ojemförligt bättre, tillvägabringa en, åt det rätta sträfvande, fastän ofullständig reform, hvarom man är ense, än en in abstracto fullkomlig, om hvars fördelar och användbarhet men fortfar att strida. Icke får jag likväl förtiga för dig, 2tt lömpligheten af mitt förslag, i afseende på en önskad representationsreform, bliivii på det hestämdaste nekad af en auktoritet, i öfrigt erkänd vän af dig och af reformen. Du ser deraf, huru lätt män, som syfta åt samma mål, stundom råka i meningsstrider om sätten att vinna dem, och huru angeläget det derföre är, att ån sjelf en gång vänjer dig vid, att, så ofta du dertill finner tjenlige utvägar (sådane, som nu angifvas) passa på tillfällei att fälla ditt domslut. Hans tanka var den, att, ehuru förslaget till sin grundsats vore riktigt, fritagningen för korporat:onerne från att, så som nu sker, utgöra riksdagsmannaarfvoden, vore en af de fördelar, som först borde vinnas efter antagande och införande af ett nytt representationssätt och derföre sparas, såsom en af de kraftigaste bevekelsegrunderne för de väljande korporationerne, att ge sine ombud instruktion derom, och följaktligen icke i förtid bevilja dem, hvarefter de förmodades bli mera liknöjde för reformen. Detta var, så vidt jag fattat, det enda inkast af någon vigt. Och jag förklarar, :t, om jag ej trodde dei kunna undanrödjas, så skulle jag vara den siste att yrka förslaget, ty ingen kan lifligare önska oftanämnda reform, än jag, ehuru jag ännu hvarken slutat mig till något visst af alla de utgifne förslagen, ej clier gör det, förr än jag får se dem, hvi!ka komma att bestämma reformen. Intill dess är jag nöjd, om jag får medverka till ett och annat förberedande steg, af den beskaffenbet, att ingen risk löpes och ingen grundsats uppoffras. Måhända skulle sålunda, i hvad jag anser för en naturlig ordning för en lagstiftande makt, som skall reformera sig sjelf, efter en viss följd al tätare riksdagar, mera blifva vunnet, än med att söka forcera fram ett visst genomgripande förslag, huru riktigt det än må vara uppsäldt. — Men återvändom till inkastet. Detta synes mig hvila på irriga förutsättningar. Den lockmat till representationsförändring, som nu icke skulle beviljas de väljonde korporationerne i förtid, hvem är det väl, som har gifvande rätten i sin egendomliga mskt, om icke representanterne sjelfve, efter uppmaning då ertill af korporationerne? -Eadast under den synpunkt, att ett antagligt reformför kulla xormma från konungamakten, vore cet möjligt ett föreställa sig, det fritagning från riksdags. manna-arfvoden skulle frambållas sis bjudande motiv — likväl äfven då bygd len oriktiga förutsättning, alt det tillhörde Jenna makt, att disponera öfver icke ens: lmänna medel. Hvilken enskild äger väl ätt att bjuda eller afslå, hvad Fi Stänler helt simpelt kunna taga, när de så för sodt finna? Sådant lära de icke eter unc åta, så snart du, köra folk! en rationerne en vink om din vilja. M politiken dessutom alltid förefallit mindro vis, som, att folket icke vet sitt eget bösta, eller rättare icke kan omsider fatta det, enär det öppet framställes, anser sig böra ilsgstiftningsirender behandla dig såsom omyndigt, d. v. S. eka för dig med lockmat och indirekte söka örmå dig ingå på hvad uppenbarligen är din ördel. Men erfarenheten säger oss, Gud nås, utt der afsigten varit lika så ren till din för