Aftonbladet – 8 november 1839, sida 3

sare, utan ergentligt uppsatta, hyflade och nynålade små stolpar, putsade som ett helgdagsdlädt kyrkfolk. Apropos om kyrkor, så frap)eras man af deras ovanliga mängd härstides; nan lemnar icke väl ur sigte den ena tornuppen, förrän man har skymt af en annan. De äro alla, nemligen kyrkorna, solida, hvitappade stenbyggnader, — aktningsvärda uttryck if en välmåga, som unnar vår herre lika godt som sig sjelf! — de flesta af en genska enkel, nen alltid på sut vis reputerlig arkitektur, somliga likväl till och med riktigt magnifika, såsom Skrukebys kyrka, hvars grenna torn i, jag tror, Jspansk stil, ordentligt slog mig med häpnad. Om åskan, som så lätt balkar utför endra vanliga tornspiror, en gang skulle ge sig åstad att slå ned på denna, bryter bon säkert nacken af sig i alla dess krumbugter och fasoneringar in och ut. Solberga gird är märkvärdig för sin tallskog, såsom det försäkrades raig, den största i Ostergöthland. Den har också sin egen k:önika, denna skog. Egendorcen hade at Joh:n den tredje blifvit gifven åt en dess amma. Dennes son fattade det orådet att uti striden mellan Sigismund och Carl, af tacksamhet hålla med den förra, sonen af hans och hans familjs välgörare, och då Sigismund måste tly från Sverige, var han fursten följaktig ut till Polen. Den gamla modern grämde sig svåra ölver sin sons landsflykt, och belägrade hertigen med böner, att den olycklige måtte få inkomma åtminstone på ett besök. Ändtligen beviljades detta, han skulle få helsa på i fäderneslandet och vietas hos sin mor, såsom orden uttryckligen lydde, atill nästa skörd,. Mor och son bade sålunda glädjen att träffa hvarandra, och vistades en hel sommar tillsammans på Solberga utan rainsta anmärkning. Men om hösten kommo Konung Carls folk och förkunnade, att som skördetiden var inne, var det äfven tid, att sonen tog farväl och begaf sig åter ut. Då lit modern helsa konungen, att bon detta år på Solberga intet annat sått än tallfrön, och att man efter orden skulla vänta tills dessa gingo upp i skörd. Kurgsord gällde den tiden någonting, och sonen erhöll lof att bli qvar i landet; på det sättet fick Solberga sin stora tallskog. (Forts. följer.) Orv. Odd.