Aftonbladet – 8 november 1839, sida 3

070) 00 St 2 VA ASA OB berget, utskjutande som en gigantisk bastion från den OÖstergöthiska vallen. Midt utanför den plats, der man befinner sig, ser man Wisingsö som en smal strimma, nästan som ett lågt ref midt ute i sjön. Den tyckes ändå vara helt nära, ehuru det är en mil ditut. Detta, liksom dess obetydliga bredd, då den likväl håller minst en fjerdiugsväg tversöfver, är en perspektiv-villa, som tyckes underlig,! men är naturlig nog. Man skådar nemiigen ön uppifrån i mycket sned riktning, hvarigenom ytorna synas i förkortning, på samma gång, som denna upphöjda synpunkt är af nog elevation, att låta en skönja Wetterns vatten äfven på andra sidan Wisingsös skogar och dy medelst för sig afsöndra det motsatta höga Westgöthelandet, vid sidan af hvars ofantligt större proportioner det låga Wisingsö också helt och hållet försvinner. Grenna är en liten kuriös stad, mina käre läsare! Den ligger på en liten bergterrass, och utgöres egentligen endast af tvenne rader hus på hvar sin sida om den framlöpande landsvägen. På ena hållet har man sluttningen undar sig neråt sjön, såsom man haft hela vägen, på andra hållet bergväggen, nästan lodrätt stigande i vädret. Den icke oansenliga kyrkan, belägen i en bergsskrefva, är af högst pittoresk effekt. De flesta husen ärv iörsedda med små instängda trädgårdstäppor framför hufvudsidan, och det hela har en högst landtlig karakter, utan; att derföre precist se ut som en by. Det är en idyll, som lemnat dikena för de mera civiliserade rännstenarna, det är dryader, blifven stadsmamsell. Ett stycke bortom Grenna har man Brahehus ruiner högst uppe på kanten af denna bergsträcka, som man hela vägen haft bredvid sig på ena banden. Klippväggen är här skrofligare och :uera naken än förut, att uppklättrandet ditvpp säkerligen skulle afiöpa fruktlöst för till och wed en stengetsjägare; och måste man för att komma till Brahebus göra en lång omväg genom skogen från ett ställe, der klipporna äro litet mera tillgängliga. Den gamla ruinen der öfverst i skrefvorna, en fyrkantig, spökhvit sandstenshyggnad, med sina massiva proportioner, sina trenne höga våningar, sina glesa, men väldiga, och genom ras till en del ytterligare förstorade fönster, är af mycken målningsskön effekt, och bar ett tycke af de likaledes som örnbon högst på klipporna upphängde Rheinländska borgruinerna. Detta imposanta slott, ett af de många Braheska familjens fordra residenser, al grundläggaren, som det synes, uppbyggdt enkom för att han härifrån skulle kunna riktigt se sig mätt på sitt kära Wisingsö derute i Wettern, ligger nu tillspillogifvet för hela verlden; bönderna i trakten taga här sten till att lappa sina kojor, och på borggården växer så mycket gräs, att man får en hel häck hö. Men i de underjordiska källrarna lärer också, enligt hvad min skjutsbonde förmälde, spöka rätt friskt om nätterna; och det kan man just icke undra på. Backarne, som hittills varit hvad man skulle kunnat kalla ömsom positiva och negativa, i någon analogi med en berömd professors kända definition, på tvänne slags gärdesgårdar, taga här för den, som kommer söderifrån, ett annat humör; de blifva endast positiva och sätta sig på tvären den ena bakom den andra. Vi stego nu upp på det berg, vi förut haft öfver oss. Utsigten, när man kommit på höjden, är grandios. Omberget ligger nu helt nära fraraför en; den oroliga Wettern utbreder sig för ens blickar såsom en knappast krusad yta, återgifvande isitt klara vatten en reflex af hvarje färg-nyans på himmelens förbiseglande skyar; midt öfver på andra stranden upptäcker man kyrktornet från staden Hjo. Den omgifvande naturen är på detta ställe i hög grad vild; en besynnerligt sönderhackad klipprymd, liksom en förstenad sörja, deri intet växer mer än några enstaka enrisbuskar! Efterhand träffar ran likväl en och annan björk, landskapet blir mera löfvigt och man befinner sig i Östergöthlands högt belägna gränstrakt. Vid Ödeshög måste jag säga farväl åt Wetterp. Vägen delar sig här. Strandvägen fortsätter sig åt Alvastra, Wadstena, Skeninge, dessa gamla medeltidslokaler, i så många afseenden intressanta och värda att kännas. Jag tyckte, att derifrån redan slog mig i näsan en unken helgonskrinsoch pergaments-lukt, en kostelig virak för allt hvad lärdt och antiqvariskt folk heter. Också hade jag en ofantlig lust att bege mig åt detta håll, men min reseplan tillät det icke, och, så mycket det kostade på mig, tog jag således här utaf på den andra vägen, styrande kosan rakt inåt landet, för att genast hinna Linköping. Dan MÅltarvatthaola altartann 3 Jag LÄ. agg Ann AL