Aftonbladet – 7 november 1839, sida 3

I FRÅN aSUNDETS VÅG, TILL cLÖGARNS STRAND. (Reseintryck.) (Forts. från JE 4) Wernamo är ett namn, som eger en viss ryktbarhet. Uti mitt rese-album har denna by dessutom fått en serskildt markerad spalt, och den har för mig ett apretium affectionis. Jag blef nämligen här af någonting på det angenämaste öfverraskad. Jag hade af en vresig bållkarl fått det tröstarde besked, att skjutsenr skulle vänta två och en half :imma, och jag kastade mig i hörnet af gästrummets gamla, rankiga pinnsoffa, för att med en liten middagslur fördrifva denna pågot försvarliga väntetid. Jag var trött af färucs, mina ögon föllo tilihopa, jag hörde mig redan sjelf sparka. I detsamma klingar ett ackord tätt vid mitt öra. Jag far upp ur min slummer, jag lyssnar. Dei var en gitarr i rummet bredvid; endast en tunn brädvägg skiljde oss åt. Det dröjde icke länge, förrän en mjuk och känslofull qvinnroröst äfven stämde in, och de i början sjelfsvåldiga och fantaserande anslagen på gitarren ordnade sig till ett regelbundet ackompanjemang. Det betöfver icke sägas, att jag numera gaf Jon Bunond på båten, jag var helt och hållet öra. J.g vill på detta sätt, om annars Aftonbladet usgonsin faller i den sköna okändas hand, förklara henne, denna Wernamos sånggudinna, mina odelade känslor af tacksambet, och serskildt, såsom ex professo, teateroch musikrecensent, min verkliga beundran för den expression, och verve och säkerhet, bvarmed hon utförde de trenne sköna ackorder, som under oafbrutet halfannan timma utgjorde min själs välfägnad. Må jag få tillägga, icke såsom ett smicker, utan sasom ett utiryck af rin uppriktiga öfvertygelse, att, när bon väl jått lära sig alla de öfriga ackorderne lika grundligt, hon, efter all anledning, bör kunna uppträda som en ordentlig artist. En by, der flickorna spela gitarr, der man dessutom har ett postkontor, att skicka kärleksbref på, och eit apotek, att få Hoffmansdroppar mot dåndimp, är den icke tillräckligt civiliserad, för att åtminstone få namn af köping? Det var en kolmörk natt. Läsaren finner af introduktionen, att detta artar sig till en röfvarhistoria. Stormen spelade sitt strängaspel i den höga furan, kylande moln af fint duggregn ströko längs efter marken, ugglorna . . . . med ett ord sagdt, det var högst obehagligt. Jag hade nu från det flackare landet kommit in i en skogstrakt på fullt 2llvar; det lifliga Hörle jernbruk var passeradt, och nejden antog med bvarje steg en allt vildare karakter. När allt kom orskring, var dessutom hållet beläget icke vid vägen, utan ett godt stycke afsides 1 sko: gen, dit man måste göra en ansenlig afväg i en snart sagdt obanad mark. När jag ändtligen hann fram, var det redan sent, långt var det äfvem, som vanligt, efter häst, och jag måste beqväma mig att taga natt!qvarter på stället. Jag leddes in i nigonting, som kallades gästkammare. Det var det ömbkligaste hål, jag ännu belefvat. Fönstret, af små i bly infattade rutor, var till hälften förstördt; de lösa glasbitarna voro i en oupphörlig darrnivg, genom vädret, som spelade in derigenom, liksom genom spisen, hvars spjell chade varit,. En bänk, ett nerialgadt bord och en säng, af några ohyflade bräder, utgjorde amöblemanget. Någontipg, som mer än detta elände, satte mig myror i hufvudet, voro likväl ett par mystiska dörrar, utan lås och utan synliga gångjern, alitså temligen väl maskerade i väggen. Jag försökte att skjuta in dem, men de voro med en hake fastgjorda utanför. Dessutom uppiäckte jag en skarf på golfplankorna, som hade ett ofantligt tycke sf en fail-lucka. Vid undersökning befanns den egenliga dörrer endast ega en bank, men icke kunna stäsgas. Man skall finna naturligt nog, om allt detta, sammanlagdt, ingaf mig vågra betävkligheter. Jag gjorde väl icke för mig sjeif den bestämda slutsatsen, att jag hade fallit i händerna på spetsbofvar, men jag tog mina mått och steg, såsom vore det icke destomindre en möjlighet. Och värre har man hört! Jag hade inga pistoler, att, såsom det i. dylika äfventyr brukes, ligga upp på bordet vid min bufvudgärd, men jag hade en god knöl. käpp, som under hela resan utgjort mina skjutsbönders beundran. Denna satte jag i hörnet vid sängen. Jag fixerade skarpt den lilla flickan, som kom in med friskt vatten ät mig, om hon icke, liksom tjenstepigan i Två ord), skulle med en mystisk gest eller mine, eller ett knappt börbart afly! gifva mig en helsosam varning, men den otycksaliga jänten gick som hon kom, utsn att säga så mycket som godnatt. .Jag ka