Aftonbladet – 7 november 1839, sida 2

en el Li oo I il 1 , dj 1 1 i , Å ; j Å upptacker 1 allt, 1 det minsta, lornyade prol på denna modrens köld och liknöjdhet för henne, och detta gör hennes olycka. Icke såsom skulle i hennes själ ingjutit sig någon giftdroppa af hat mot den orättvisa mod:en, af svartsjuka på den mera gynnade systern; tvertom söker hon å sin sida snarare genom en ökad kärlek försona den onaturliga disharmonien och ställa till rätta det störda fami!jförhallandet, men hon lider härunder i tystbet, mer än menniskorna tro, och bon känner att, om detta så skall fortfara, det blir hennes död. Se der, hvarföre mamsel! Clara sitter och broderar tårpilar och är mera fslien för suckar än suck valser! Härtill kommer verkligen, om jag skall vara uppriktig, äfvenledes något litet af olycklig kärlek. Det umgås i huset en ung baron von Heeren, jag vet icke om eller på hvad sätt slägt till den vidtfrejdade historieskrifvaren af detta namn, men, nog af, en herre af många redbara partier. Han har blifvit införd i familjen i en epok, då Clara för någon tid varit frånvarande ur modershemmet. Mathildas skönhet och qvickhet hafva icke felat ait från första ögonblicket göra det häftigaste intryck på honom, han har efterhand genomgått alla Istadierna af en blind tillbedjares romaneska kurs, och man har slutat med att såväl på hans, som flickans och hennes mors sida, väl icke löppet, men liksom genom en tyst öfverenskommelse i tankarna betrakta partiet såsom uppI gjordt. Clara har imedlertid kommit åter hem; en märkvärdig förändring har från denna stund I försiggått hos baronen. Den melankoliska mamsellens intressanta blekhet har i hans hjerta uppväckt dessa vemotdsljufva, månskensskumma Isympathier, som hvila på botten af hvarje äkta Tysk själ. Han har slagit rosorna ur hågen och fått en afgjord smak för liljorna. Med ett ord, den fordna kärleken till Matbilda bar lidit en högst betänklig knäck, eller hvarföre icke rent ut? den är redan slut; en ny Gudinna Ihar i denna stund hans hyllning, ni gissar dess namn. Clara å sin sida är ingenting mindre än känslolös för den unga baronen. Men ban betraktas ju som Mathbildas längesedan utvalda och bestämda fästman, och dessutom har hon sjelf, Clara, åt sig utsett en tillkommande man i en gammal femtio års herre uti röd frack med förgyllda knappar efter nyaste Pariserfasonen, ov välfeicarad tur. och en elegant urkedia öfver bröstet; ni skall säga en narr, men i sjelfva verket åtminstone en god och beskedlig. Fru Lobeck vill visserligen icke tvinga sin dotter att mot sin vilja taga till äkta denna föreställda person, men hon har förklarat, att! Clara genom ett sådant val skulle göra in mor bändligt förbunden. Du kan en gång, — så har hon sagt, — wförtjena min verkliga tacksamhet, gör hvad du vill, men betänk dig vällv Dessa ord äro det gångjern, hvsarpå historien rör sig. Å Nu uppstår naturligtvis i den arma C!aras själ en faslig strid, den der iche roinskas, derigenom att baronen i samma vefva yppar för henne sitt hjertas hemlighet och den falska ställning, hban inom familjen eger. Men Clara är en flicka med de aldra Tyskaste tänkesätt och mycken känsla för dessa missförstådda pligter, hvilka i dramer och romaner åstadkommit så mycket dumt ädelt eller ädla dumheter. Hon beslutar att göra ett sublimt offer åt den barnsliga undergifvenbeten, ger von Heeren afsked på grått papper och räcker sin hand åt herren i röda fracken. Naturen dröjer imedlertid icke att uttaga sin rätt; hon har knappast uttalat detta olyckliga ja, hvarmed hon ckastat sin lefnads lycka leende ifrån sig, förrin en fruktansvärd dåndimp infinner sig, mamellen sjunker halfdöd ner i ett soffhörn, och nan måste hals öfver hufvud springa efter (esu sens pareille., Detta allt är utomordentigt kotzebuiskt och rörande, Nu är det tid att försynen träder imellan, ör att ställa sakerna till rätta. Den förefinnes här skepnad af en hederlig och menniskoälskande farroder till flickan. Förtregen på samma gång af sronens hemliga Passion, som af Claras lidande ch orsakerna dertill, har han förut på alla möjliga itt sökt förekomma detta sin kära brorsdotrs fatala steg att för moderns skull gifta sig ed den röda fracken; men förgäfves. För att idda flickan från galenskap eller död, griper in nu fill.en utväg, som endast den yttersta ödvändighet gör tillåtlig. Han Upptäcker för enne en familjbhemligbet; fru Loheck är icke iaras mor, hans broder hade före sitt äktenap baft denna dotter, på bvad men kallar dolinien, och det är ett ädelmod af fru Lock, att hon, då hon gifte sig med Claras r, högtidligen förband sig att som eget uppga detta barn och aldrig som annorlunda handla det.