Aftonbladet – 6 november 1839, sida 2

ooo 8 hl I missionen i egenskap af ehargå dcffaires. — Svenska och Norska ministern i Wien, Generalmajoren Grefva C. G. Löwenhjelm, som vistats hemma för reglerandet af arfsangelägenI e heter, har redan återrest. I ga en handelstraktat med Brasilien, och uppdragit denna angelägenhet åt statsministern för utrikes ärender. till Gereraladjutantsexpeditionen sednast en måvad efter tillkärnagifvande af förra innehafvahvilket alltid kommer alt i Statstidningen kunen officiell nyhet dena underrättelsen, att regeringen, den 28 sistlidne September, på Kam— Angående ordningen för ansökning till regementsqvartermästarebes ställningar, har regeringen den 21 sistlidne September förordnat, att officerare, som utom topografiska korpsen äro kompetenta att söka regementsqvartermästarebeställningar, böra ingifva sina ansökningar rens befordran, transport, afsked eller död, göras. — Statstidningen för i går meddelar såsom markollegii hemställan, beslutit att tillvägabrin— Såsom ett tillägg till notisen i gårdagshladet om Högsta Domstolens dom öfver Grefve Cronstedt och de i hans åtalade handling delaktige personer, meddelas, att Högsta Domstolen äfven afgjort det ansvar, som borde träffa Kanslisten Holm, och hvilket bestämdes till en månads suspension från kanuslitjensten. — Som bekart är, åberopade Hr Holm vissa omständigbeter, rörande den mot bonom anmärkta felaktighet, dem likväl Grefve Cronstedt hade den ridderligheten att förneka. — Underrättelse har ankommit, det en af veteranerna bland presteståndets representanter, Hr Prosten Doktor Hasselroth nyligen aflidit. Prosten Hasselroth var en ärans man, högaktad och afhållen af alla. som kände honom. Fröken von Schoultzs Konsert. Denna intressanta musikaliska representation gafs, såsom det varit anronseradt, i går afton för alldeles fulit hus. Publiken visade sig också i alla afseenden belåten med hvad den hörde, minst kanske med den beskedlige Beethowen, hvars herriga skapelse hugnades med ett ganska svagt bifall, hvartill orsaken kanske nögot borde sökas i en tilifällig brist uti exekutionen. Konssrtgifverskan erhöll sjelf de flesta applådissementerna för arian ur la Sonnambula, som dock, euligt vårt tycke, icke var det mest lyckade af hvad hon utförde. Fröken Schoultz är en ariist, om hvilken vi hört mycket tvistas, äfven bland verkliga musici; men som ingen skall neka att vara en god och intressant sånger:ka, med mycken utbildning och briljanta partier. MHenoves liflighet och sätt att attackera tonerna äro intagande, och den anmärkning men skulle kunna göra, eftersom det alltid skall vara nögon, är att, såsom Oss Synes, hennes röst, med sin verkliga klangrikhet och styrka, någongång tyckes brista i rundning. Detta är likväl nigonting tillfälligt och ett undantag, ty i andra stycken märkes det alldeles iete. Mycket täck var isynnerhet en Neapolitansk visa, som hon, ackompagnerande sig sjelf på fortepianot, lemnade utöfver programmet äfvensom romansen Vikingen. Tvenne andra stycken voro en aria ur la Nina pazza och den vackra duetten ur Norma, exeqverad tillsammans med Mamsell Lind, dersamma som på den förra konserten. För att vara en Itatiensk duett, hade man kenske kunnat önska den litet mer ensemble och nyansering. En sådan duett borde sjungas många, många gånger förut. M:lie Lind delade för öfrigt med Konsertgifverskan publikens bifall åt detta nummer och förtjienade det för sin uträrkta renhet och expression. Hvad vi verkligen hilla Fröken Schoultz räkning för, är, att hon egde så mycket infly-; tande på vir orkester, att bor kunde förmå: den ackomparjera, icke kommendera becne.! Man ser bäraf, att hon sjungit på italienska teatrar. Korserten illustrerades för öfrigt af tvenne solostycker, ett af Er Bock, det samma, han: spelade på sin egen konsert, uch ett potpurri af den unge, nyligen hitkomne Violoncellisten Hr Kellerman Om vi söga, att den sednare uppfyllde oss med förvåning, nyttja vi ej rätta ordet, men om vi tillägga: att denna förvåning blandades med den högsta tillfredsställelse, uta j L trycka vi oss kanhända egentligare. En sådan ton på violoncellen bafva vi aldrig hört, och sjelfva Bernhard Romberg hade ingenting dermed jemförligt. Men tror sig höra Nagels violin, men hvars milda, smältande ljud genomgår 1 hela violoncellen ända ned i basens djup, med f en lenhet, en rundning, en förmåga att beherr-s ska tonen, tillika med en starkt utvecklad fär-t lighet, hvilket allt ställer den unge virtuosen s