Aftonbladet – 5 november 1839, sida 3

VV 0 00 0 Ljungby köpirg förtjenar icke omtalas för annat än att man der dricker the med s:ffran, en gastronomisk innovation, som jag på det högsta rekommenderar till alla kokkonsinärers behjartande. Händelsen förde mig på en gästgifvaregård tillsamman med en kyrkoherde i trakten, en medelålders man, med upplysning och hjerta. Vi kommo att tala om bränvinet, den stora landsplågean der i orten som annorstädes. Mannen var nykterhetsifrare, men med moderation och uvskiljning. Det torde kunna antagas, att våra nykterhetsföreningar nu efier flere års arbete i allmänhet uträttat litet nog, åtrinstone jemförelsevis till det väsen de gjort af sig. Utem det, att ett dylikt inrotadt ondt, som bränvinssupandet, icke gerna låter afvisa sig genom några reglementen och högtidsdagstal, hafva här en mängd öfverdrifne Zeloter och profeter på många ställen ohjelpligt skadat en god sak, genom den fanatism, hvarmed de gått till väga. Ty en god sak är visserligen till sin id sjelfva ifrandet och arbetandet mot bränvinsförderfz vet, och så länge man icke vill gripa till den stora praktiska och statsekonomiska kuren al fri bränvinsbränning, är hvad som på enskild, om man så får säga, kateketisk eller teoretisk väg och i smätt arbetas mot bränvinet den enda förhoppningen vi äga om en reaktion, den må nu vara, denna förhoppning, så liten som heldst. Det går på detta sätt ofantligt smått, men det bör alltidii längden göra något, om saken bedrifves klokt) Härtill äro alla föreningar och namnteckningslistor öfverflödiga. Min kyrkoherde hade aldrig ett ögonblick haft det infallet att begära namn och bomärken af sina socknebor och han kunde icke inför biskopen skyldra med någon organiserad förening, men han hade tid efter annan språkat förnuftigt och beskedligt med än den, än den, och sålunda lyckats att utan allt yttre braskande tillvägabringa en tyst öfverenskommelse mellan de flesta inom pastoratet om att afbilla sig från bränvinssupande. Han hade isynnerhet aktat uppå att tillhålla föräldrarne icke låta sina barn få smaka bränvin, och ett stort steg vore vunnet, kanske det största, som nu i detta afseende står att taga, om en sådan förbindelse från föräldrarnes sida kunde vinnas öfveralli bland gemene man; om det gamla slägtet är tillspillogifvet, må man åtminstone söka i tid rädda det yngre. Man känner kanske icke bur allmänt det är både i stad och land bland folket, att fadern eller modern redan från vaggan tillvänjer sitt barn vid bränvirsdrycken, såsom ett stärkande medel. Ifrågavarande kyrkoherde försäkrade mig, att till ännu för ett par år sedan intet i hans församling och förmodligen äfven i andra var mera vanligt, än att de unga bonddöttrarne om Söndagarne medtogo en liten bränvinsflaska i baren, för att mellan Guds ord då och då uppfriska sin sndakt med en liten klunk, hvarvid kärestan då äfven brukade bjuda sitt bjertas adräng till tvemännings. Detta i sanning skriande sjelfsvåld sade han sig ändtligen hafva kommit så långt att sätta en gräns för. Sjelf hade han i prestgården intet bränvin, utan trakterade sina socknebor med öl, och hade han äfven lyckats få konsten att brygga upplifvad i bondgärdarna, der den vid hans tillträde till pastoratet var helt och hållet bortglömd, en ordenilig saga! Har ni någonsin tagit i riktigt allvarligt och ärligt betraktande dessa våra herrligs, djupa och högresta furuskogar? Äro de icke sublima? När jag rätt betänker, måste jag skatta dem högre än alla andra. Det sköna trifs i många former. men här är jemte det sköna någonting ikta dug ot, någonting så redbart, friskt och kärnfullt. Hvad äro dessa sprättande aspoch poppellundar? Veka och spensliga fruntimmerspiltar, som darra i hela kroppen, om man bläser på dem! Hvad äro de slckande hängbjörkarna? Löjliga hofmän, på hvilka ryggen bar af mycket bugande vuxit krokig och armar och vänder enligt dansmästares föreskrift ständigt svänga mot marken! Hvad äro dessa bredhufvade önnar, kastanier, almar? Anspråksfulla medelnåttor, som sätta på sig en ofantlig lockperuk, ika stor som hela underredet på karlen, för att lölja sin verkliga litenhet och se någonting ut för verlden! Sjelfva eken, som man kallat. trädens Konung, är han icke snarare deras grötmyndise prelat, som välsignande utsträcker sina vida coftärmar en aln åt hvar sida och dermed inpillar sig hafva famnat hela verlden under sina vingars skugga! Men om någon här är Konung, å är det den majestätiska tallen, som, ett hufud eller par högre är alla andra träd, blickar förfärad ut i stormen och öfverskådar hvad ej le andra se. Af vindarnas skoningslösa fingrar fklädd sin bark och blottad inpå kroppen, tår han lika upprätt och stolt, och han kan