Aftonbladet – 4 november 1839, sida 3

oDet är en alldeles egen omständighet med tidningen Svenska Minerva, som annars uteslutarde lefver af att äta på oppositionspressen, hvars minsta steg den på sin ålderdom tungfotade ; gumman försöker att lunka efter, att hon likväl aldrig låter höra chvarken knäpp eller kny öfver något, som skrifves af aSkildringarnas.: författaren, ehuru dennes vapen äro vida hvassare och stinga djupare, än någon annans. I Det är visserligen en allmän erfarenbet, som serdeles vittnar om systemets belägenhet, att; icke ett enda ord kunnat anföras emot just de fakta, som innehålla de gravåste anklagelserna emot systemets karakter; att styrelsen just i dessa punkter blifvit lemnad alldeles blottad på försvar äfven af dem, som eljest gifva sig ut för dess mest devuerade anhängare och att desse sålunda t. ex. ej vågat ens försöka, än mindre lyckats åstadkomma någon vederläggning af hvad skriften: Bidrag till Sverges historia innehåller, utan de goda kämparna i stället, för att dölja sin förlägenhet, dragit ut emot oppositionen, likasom skulle det göra vederbörandes egen sak fördelaktigare, om de lyckades nedsätta sine motståndare. Men i afseende på fången på Waxholmen förekommer det serskildt anmärkningsvärdt, att Minerva-redaktionen till och med i detta afseende tyckes för honom bära den största respekt. Detta kan svårligen härleda sig från någon annan orszk, än att Skildraren måtte hafva något snöre om foten på Minerva-redaktören, alldeles såsom den muntre Exekutionsbetjenten Jovial på sin patient, så att han släpper ut honom jemt så långt han vill och åter drager honom till sig, när han behagar. Vid en sådan brydsam belägenhet kom den lilla skriften i Dagligt Allehanda af Boktryekaren Nordström såsom en verklig hjelp ur skyn åt Minerva, för att ej alldeles beböfvalåtsa okunnighet ens om nämnda skrifts till varo. aDen yttersta högra handen sträcktes nämligen genast med all den grace, hvaraf matronan är mäktig, emot den yttersta vensterhand, som hade framräckt skriften, och en i förbigående ryktesvis och såsom vehikel för ett skämt i Aftonbladet gifven notis gjorde Minervas Thorsdagsblad till ämne för tre spalter, hvarigenom hon lyckligtvis kan förbigå att vidröra innehållet af den bok, som der är i fråga. Den omständighet, som föranleder oss, att ännu en gång vidröra denna sak, är, att Minerva uti de trenne spalterna företagit sig en utvandring på nya gissningar, hvem bokstafven W. kunde föreställa, genom hvars trollkonst en viss clairvoyance hos vissa vederbörande på förhand berättades hafva blifvit tillvägabragt och dervid bland annat yttrat följande: Tillfälligtavis gifves också en person, som i och för sin atjenst står i nästan daglig beröring med hufavudstadens boktryckare, och som måhända cicke håller Hr Hierta och hans Aftonblad myccken räkning för en gåtas framställande, hvilcken så lätt kan tydas på honom. Det korataste sättet för Aftonbladet, att befria alla aoskyldiga ifrån misstankar för delaktighet uti aden utöfvade cunderliga trollkonsten, vore autan tvifvel det, att rent ut säga, hvem den apåpekade W. verkligen är., Visserligen skulle det vara rätt artigt för Minerva, om Aftonbladet lät förmå sig att efterkomma denna uppmaning; men beklagligen kan sådant icke ske. Vi vilja blott tillkännagifva, att Minerva icke hittat meningen rätt uti den ofvanstående antydningen, och tillägge, att en sådan tydning så mycket mindre torde kunna hos någon på allvar komma i fråga, som den person, hvilken Minerva pekar på, visserligen aldrig lärer gå några ärender af den sorten åt hvarken den ena eller andra slottsflygeln. Hvad vi här ofvan emnämnt om förhållandet mellan statsfången och om Minervas Redaktör, vederlägges för öfrigt ingalunda af den förklaring, den sednare i Lördagsnumret gjort om orsaken till den serskilda varsamhet och grannlagenhet han iakttagit mot Hr Presidenten Friherre af Nordin, under sina anmärkningar om den s. k. koalitionen. Denna omständighet förklarar Hr Askelöf rätt plauvsibelt genom sina fordna tjensteförhållanden till Friherrn såsom hans chef. Annars träffar man der äfven den intressanta uppgiften, att chans första cord till H. Exe. Hr Grefve Brahe, då denne: cHerre första gången hedrade honom med ett: csamtal, utgjorde ett bedyrande, att ingen ananan, än ÅA. sjelf, och aldraminst Frih. N. haft anågon del uti, eller verkat till de artiklar uti aSv. Minerva, som Rösten nu säger, att både callmänheten och H. E. Gr. Brahe trott vara eföljder af Frib. N:s tillställningar., Det behöfver man nu i sanning icke betvifla. Det hade varit mycket enfaldigt af Red. afMi