Aftonbladet – 31 oktober 1839, sida 3

upuldg vINLUICILIU på Iadllge MA IVvAv de talanger och egenskaper, han förvärfvat under sitt vistande i Eurepa, åtminstone efter alla deras vittnesbörd som kände honom. Redschid hede hört talas om denne ovanlige OÖsterlänning; han lät presentera honom för sig, tog honom kort derefier i Portens tjenst, och skickade honom år 4836 till Konstantinopel. Anmärkom i förbigående, att detta var det enda förnuftiga val, som utgått från denne minister under hans särskildta missioner; men beklagligtvis bortryckte pesten i December 4836 Hassuna, just då han var nära att vinna stort inflytande på Sultanen. Detta var för Mahmud och hans regering en verklig förlust, som sedermera icke blifvit ersatt. Under första samtalet mellan honom och Redschid, kunde Hassuna icke utan stor svårighet göra för denne begripligt, huru nödvändigt det vore att vederlägga de tidningars upgifter, som utspridde Paschans af Egypten beröm för alla de reformer han införde inom sitt välde, utam att göra rättvisa åt Sultan Mahmuds enpabanda och större bemödanden vid Bosforens stränder. Sedan Redschid ingått på denna ide, skickade Hassuna till honom en litteratör, som ef gammal sympathi var gynsamt stämd för Turkarne. Man förklarade för denne sändebudets afsigt, hvilken likväl, i stället för Hassunas förståndiga projekt, yrkade, att man skulle på det Orientaliska sättet, öfverhopa hans herre med svulstiga och bombastiska lofqväden. Det var svårt att göra för Redschid begripligt, att en dylik stil ej skulle finna något bifall i Europa, ingen tidning emottaga en sådan artikel och ingen Fransos utan vämjelse läsa det högtrafvande berömmet öfver någon man, huru höga hans rang och hans förtjenster än måtte vars. Allt hvad man lät honom hoppas, inskränkte sig till, att meddela honom sanna underrättelser om tillståndet i Orienten och beledsaga dem med några gillande ord, hvari Sultans förtjenst om sitt lands regeneration erkändes. Reschid, nödsakad att åtnöja sig med denna efter hans tanke föga väsentliga portion, lefvade att lemna ett utkast nästa morgon. Hassuna meddelade också skriftställaren på bestämd tid ett sådant, och öfversatte det från Arabiskan, under det sändebudet dikterade det på Turkiska — ett språk, hvarmed Tripolitenen då icke var särdeles bekant. Denna märkvärdiga tidningsartikel började sålunda: aSultanen är Guds afbild på jorden. Han är måAIR US FIAR SMM nans kusin; hans ord äro som honing och hans andedrägt är jemförd med Arabiens ljufvaste vållukt. — aEHvad skall det betyda? frågzde litteratören Hassuna. Uteslut detta; det tilibör firmanstilen; lät oss genast gå till saken. — men gvarade Hassuna, chela konceptet betår endast af sådant. — cOch ni Turkar, återtog litteratören, atror att man kan göra någosting ef sådant kram? Säg den beskedlige mannen, att Franska publiken icke betalar dylikt bernsligt joller och att han måste bältre lära känna denna publik, om han icke vill göra sig ytterst löjlig inför henne. Reschid ansågs sålunda i Konstantinopel för en utmärkt lärd man, då han år 1834 valdes till minister i Paris. Men hans vetenskapliga förråd bestod då af ingenting annat, än några torftiga elementarkunskaper, emedan man i de Musulmaniska skolorna ej lär något annat. troligen kännedom af det stegs diplomatik, som är i bruk hes Österlänningen, och som består deri, att i falskhet, om möjligt, öfverbjuda sin moiståndare, att förstå temporisationskonsten och anse för en triumf, om man genom undfl;kter kunuat slippå en förklaring eller listigt tillnarrat sig någon obetydlig fördel. Utrustad med sådana kunskaper och färdigheter, samt med den dosis intelligens, sam man tillskrifvit bonom, uppträdde Reschid år 48355 i Paris. Af ofvanstående anekdot kan men inse, huru föga han var bekant med den verld ban påstods hafva studerat. På den plats han skulle intaga, var det framför allt nödigt, att lära känna det språk, som talades i lardet. Med detta studium började han äfven och fortsatte det i London, dit han snart skickades. Hen uttrycker sig temmeligen flytande på Fravsyska; men man skulle högeligen misstaga sig, om man trodde, att han äfven uppfattade den verkliga betydelsen af hvad ban läser eller af hvad man säger till honom. Efter reformernas början har man i Konstantinopel, i stället för den fordne enda tolken, Portens Dragoman, hvilken altid var en Grek och ej sällan utbytte dette embete mot det af en furste öfver Moldau e!ler Wallakiet, hos Divanen tillsatt en byrå af Dragomaner, som består endast ef Musulmän. des Musulmän, som bilda sig under deras tillsyn. Anmärkom härvid, att man ingenustädes i Turkiet. finner flera förvärfvade kunskaper än dsm, som kunna samlas i Konstantinopel, mera nit och böjelse att förstå dem, mer god vilja att begagna dam och mera tillgifvenbet för regent och fädernesland, än i Dragomanernes byrå. Denna förklaring är en följd af min (Hr Aubignoses) innerligaste öfvertygelse och sorgfälligaste forskning. Men dessa goda egenskaper äro ej nog att ersätta bristen på den första bildningen och på elementära kunskaper och begrepp, som man öfverallt annor städes kan hemta från enskilidtes förhållande sins emellan, från tidningsläsning, från äldre ech nyare böcker och från rådplägande församlingars debatter, äfvensom ur flera andra källor. Den Fransman, som hade uppdrag, att härstädes meddela nödig undervisning, föll på den tankan, att, tillupplysning för den regering, som kallat honom, vid hvarje kurirs ankomst, uppsätta en bulletin, hvari Europas ställning skildrades enligt inlupna under-: rättelser. I en af dessa upsattser var frågan om en adress från Franska Kamrarna, som mycket I sysselsatte tidningar af alla färger. cHvad vill det säga, en adress från franskå kammaren ? frågade Sarim-Effendi, sedermera sändebud i London, som då emottog denna bulletin för Pertew Pascbas, den dirigerande ministerns, räkning, hvilken nu genom en sjukdom var hindrad Törroäfvar ham. fun affärnrenas dö ran. daga De hafva jemte sig några elever, likaleDermed förenade han