Aftonbladet – 31 oktober 1839, sida 2

pes ur sigte, och att det gamla tvedrägtsreceptet i stället blir det palliatif, som ännu en gång försökes, hvartill stymmelser inom publicitetens område redan börjat omisskänneligen framtitta. Ja, ocktadt allt hvad som föregått, allt hvad som är Jagdt i dagern, rörande både sättet, ändamålet och fö!jderna af en dylik söndring, vore det kanske ej rådligt, att våga ens ett mot hundra på palliativets misslyckande för ögonblicket, ehuru vederbörandes egen belägenhet sedermera blir tusenfaldigt förvärrad och, i kraft af omständigheternas tvingande makt, en statskupp står för dörren, antingen från höjden, eller från djupet. Afundsamheten är Svenskarnes arfsynd, och de personliga antipatier, som till en oerhörd myckenhet jäsa bland alla samhällsklasser och hos mängden af enskilde inbördes, äro vida svårace att stäfja, än att bringa i rörelse. Hvilka äggelser, hviiket fält bafva de icke inom skötet af en representation, der intressena äro uppställda mot hvarandra, lika härar i slagordning, och förstenade i former, som oöfverstigligt från hvarandra afsiänga korporationerna, äfven om individer voro böjde att närma sig. Under sådana förhållanden är konsten just icke stor, att åstadkom-: ma splittring, och oefterrättligheten, som vaggat sin kolossala fålänga med inbillningen att hafva, varit förbålt djup, då det lyckats reta stånden och deras serskilde medlemmar i ha:nesk mot hvarandra, har tvertom dymedelst uppenbarat sin statsmannaförmågas skröpliga ihålighet. i Då hvarje upplyst och redlig fosterlandsvän önskar allt godt åt en innerlig och stark sammansättning, för att göra 4840 års riksdag fruktsam på lyckliga resultater, vore det likväl lättsinnigt eller fåkunnigt, att derpå bygga sanguiniska förhoppningar. ÅA ena sidan uppreser sig deremot det oefterrättlighetens söndringssystem, hvarom nu är taladt, och för hvars framgång äfven vid detta tillfälle skälen nyss äro antydda, serdeies som det har sannolikheten för sig, att en och annan redan predikande eller under riksdagens lopp uppträdande publicist finner sina bevekande orsaker att gjuta olja i elden. Å den andra vore, i alla fall, förflyttningen från den första kategorien till den andra i ordningen ett hopp ur askan i elden, så vida hela frukten af ansträngningen inskränktes till en dekorationsförändring, med namnen Bugeaud-Lefren, i stället för Blacas-Brahe, — Fouche-Nordin, i stället för Vidocq-Nerman. En ny sammansättning blefve, i sådan händelse, lika behöflig som ofelbar, för att afskudda nationen de nya fjättrar, med hvilka krisens andra stadium hotar — så mycket vådligare och mera tryckande, som, då slappheten utgör den första kategoriens utmärkande drag, förflugna kraftyttringar ganska säkert skulle blifva den andras; ty på det ena hållet är det — för att tala med Svenska Minerva — asmått om kuraget, och på den andra: febril öfverspänning. Utsigterna till framtidens närmaste omgifningar, deras fallenheter, åsigter, föregåender, hindra mera oefterrättlighetens fall, än alla dess egna små konstgrepp, för ökända och för planlösa att lura någon annan, än den, som på dylik strunt spiller sitt krut. Om framtidens befarade förposter aftroppat; om dessa en gång för alla kunde aflägsnpas från den offentliga skådeplatsen och, tillika med föregångarne ur oefierrättlighetens skola, förpassas till en evig politisk hvila så, som Frankrikes Villcle och Lord North i England: då först kunde äfven den oegennyttiga fosterlandsvännen fästa någon vigt vid utgången af striden mellan de tvenne förstnämnda kategorierna, alldenstund begge då måste lerana rum åt den tredje: åt nalionens män. De kortsynte, dem konjunkturen kastat i spetsen för statsangelägenheterna, lära ej förstå, det just detta är enda sättet, att rädda monarkien sjelf från en eljest oundviklig, allt för nära på lifvet trängande analys af företrädet mellan detta regeringssätt, eller det på andra sidan verldshafvet befintliga, dit med hvarje dag flera och flera längtande blickar förtröstansfullt riktas från alla kanter af det gamla Europa. Läsaren finner af detta utdrag ungefärligen den operationsbas, på hvilken Förf. anser den blifvande riksdagen böra agera. Han fördömer ingalunda en sammansättning eller koalition: c Alla, som ej äro oefterrättlighetens lifegne, amåste önska och behöfva den: fosteriandsvänanen, på det grundlagarna ändtligen må blifva aen sanning; framtiden, för att från en skuggabild, bäfvande ait försvinna vid minsta väadervexling, i sin ordning biifva ett faktum; asjelfva neutrerne, för att åtminstone komma ariktigt underfund med, hvem de skola älska och avörda; till och med anhängarre af den mest agenomgripande samhällsreform kunna ej på ecgen hand tillvägabringa ett önskadt resultat. Han finner derföre, att cxsammansättningens leder blifva både täta och högst olikartade till asina beståndsdelar. Skeppsbrutne statsmän, avid sidan af nationens män; krossade ryktbaracbeter, blandade med det utmärkta, som står cupprätt; alla äro välkomne till striden, ehuru alångt ifrån alla böra få hand om krigsbytet. c Efter fulländad seger måste en sofringsprocess cförelagas., — — — Såsom en förberedelse till en sådan process följer härefter ett slags mönstring med några parlamentariska notabiliteter, hvilka författaren anser möjligen komma att agera i en blilvande riksdagsopposition, eller vilja draga parti deraf. Men det är i synnerhet vid Presidenten Frib. Nordin och Grefve Carl Henrik Anckarsvärd, som Rösten) uppehåller sig. cHär ser det just icke ut som om Författaren önskade, åtminstone icke i afseende på dessa båda män, att, enligt hvad han förut tillkännagifER dumma nA Alla on 8